1. Alarmerande budskap ska undvikas genom att forskningen sätts i sitt sammanhang. Vi måste vara medvetna om att våra besked har effekt på livsval hos individer och beslut i samhället och inte dra på för stora växlar. Vi ska inte skrämmas och när det gäller medicin, inte heller väcka för stort hopp hos sjuka. Det tar ofta minst tio-femton år innan ett rön kanske kan bli en färdig behandling.
2. Vetenskaplig status ska framgå. Handlar det om kontroversiella resultat eller ligger det i linje med vad vetenskaplig konsensus säger? Är forskningen granskad av andra genom peer-review? Coronaläget är intressant: den normala vetenskapliga diskussionen runt motstridiga resultat förs nu öppet i media. Förvirrande för allmänheten, men kanske ökar också förståelsen för forskningens processer.
3. Möss eller människor? Vid djurförsök undersöker forskarna en princip – som senare kan testas på ett fåtal människor och sedan kanske i en stor studie med tusentals patienter. Detta är givet för forskarvärlden men när vi kommunicerar med journalister och allmänhet får vi inte slarva – metoderna och vad de innebär behöver förklaras.
4. Transparens behövs om vi ska behålla allmänhetens förtroende för vetenskap. Var öppen med finansiärer, eventuella företagsintressen, samarbetspartners och inte minst osäkra faktorer i forskningen. En engelsk studie visade att forskning som kommunicerades med brasklappar inte fick mindre genomslag – däremot skrevs det mer nyanserat om den.
5. Tydlighet när det gäller expertroll – när forskare deltar i samhällsdebatten behöver det framgå om ämnet som diskuteras faller inom forskarens eget kompetensområde eller inte.
Fotnot: LU:s sju principer för forskningskommunikation hittar du på Medarbetarwebben. De är förankrade i forskningsnämnden, Etikrådet och hos rektor och dekaner. Principerna har sitt ursprung i de europeiska universitetens samarbetsorganisation ALLEA:s föreskrifter om god forskningssed.
