Genvägar till sidans innehåll:

• Avsnitt 1: Vägen till ingenjörsexamen
• Avsnitt 2: Studiestrategier för att hantera utmaningarna med ADHD
• Avsnitt 3: Framtiden och tankar om stöd från universitetet

Avsnitt 1: Vägen till ingenjörsexamen

Det här första avsnittet handlar om ingenjörsstudenten Peders en aning krokiga väg till universitetsstudier, insikten om sin ADHD-problematik samt funderingar om hur det är att få en diagnos på pappret.

Henrik: Hej och välkommen till detta poddavsnitt som handlar om universitetsstudier med ADHD. Jag heter Henrik Mejborn och jobbar som specialpedagog vid Lunds universitet. Mitt jobb är att stödja studenter med pedagogiskt stöd. I dagens avsnitt möter vi i Peder. Och vi ska bland annat prata om vem du är Peder. Hej, vem är du? 

Peder: Jag heter Peder jag pluggar sista året på järnvägsingenjörslinjen på LTH här på Campus Helsingborg. Jag är 30 år gammal. Tror det eller ej men är gammal som gatan. Jag har pluggat basåret här och nu är jag strax färdig med min kandidat.

Henrik: Jag tänker på vägen till universitetet, var det självklart att du skulle plugga på universitet?

Peder: Nej, jag trodde inte det. Jag fick ju min diagnos väldigt sent. Så under lång tid i mitt liv så tänkte jag inte att jag skulle plugga vidare för att jag inte kände att akademiker var något för mig. Att jag faktiskt inte skulle sätta mig i skolbänken och plugga för det funkade inte för mig under högstadiet och gymnasiet. Jag gick ut gymnasiet utan slutbetyg, krigade liksom hela vägen. Efter det så vill jag bara jobba. Jag jobbade inom bygg, vård och inom kök. Så för mig var absolut inte vägen till universitetet självklart. Det kom långt senare när jag kände att jag kan mer än att jobba som snickare. Jag kan mer och har kapacitet för mer.

Henrik: Var du duktig i skolan? 

Peder: Det berodde helt på ämnet. Saker som SO var väldigt kul. Där hade jag liksom mina MVG. Sen så var det de ämnena som jag inte brann lika mycket för, som matte, fysik och NO. Där var det svårare att komma till krita med det och klara av dessa, vilket jag inte gjorde i slutänden.

Henrik: Hur fick du då idén om att liksom, det hade ju varit lättare att spinna vidare på de ämnena som du hade lättare för, hur kom du på att du skulle bli ingenjör? 

Peder: När jag var väldigt liten så bestämde jag mig för att jag skulle bli konstnär. Jag har alltid älskat att måla och kommer från en kreativ familj och sen så gick ju gymnasiet inte så där superbra. Ja, det gick ganska bra, men inte hela vägen. Och sen så jobbade jag i många, många år med olika arbetssysslor och sen åkte jag ut och backpackade. Jag drog ut och liftade med tummen ut i vädret över hela Australien och där träffade jag extremt kompetenta människor. Det finns en väldigt bra anekdot som jag brukar dra om varför jag hamnade där jag hamnade. När var jag ute djungeln och åkte motorcykel med en kompis och min motorcykel gick sönder och han tog fram ett verktyg, tog av sig tröjan och tog isär hela motorn till motorcykeln och lagade den och så körde vi vidare. Då kände jag att så här, jag vill ha det. Jag vill ha en sådan kompetensnivå och det var så coolt att se att någon kunde göra ett sådant mekaniskt under mitt ute i djungeln när det småduggade. Inte just att vara "mekare".

Henrik: Utan att förstår det tekniskt liksom… Så det blev det blev en av de här små triggers, men diagnosen hur upptäckte du den? Fanns den med under uppväxten eller när blev den satt på kartan? 

Peder: Jag har ju alltid varit den som alla i mina umgängeskretsar har skojat om, att Peder har ADHD. Men det gjordes ingen studie på det eller någon undersökning eller någonting när jag var yngre. Därför mitt adhd-uttryck är mer internaliserat. Det går inte utåt och jag klättrar inte på väggarna på samma sätt, men jag är väldigt virrig i huvudet, väldigt glömsk och kommer alltid sent. Så det var först när jag blev tillsammans med min dåvarande som är utbildad psykolog som sa det på vår första dejt. Hon bara, du har jättemycket ADHD. Jag bara: Jaha, se på fan. Och då kände jag att med det här i hand från en utbildad psykolog som vars jobb är att utforska detta. Då tänkte jag men då gör vi en utredning och så gjorde de privatutredning och det tog en månad och de sa: Grattis du har ADHD. Det var så självklart. Jag visste det men jag hade bara inte papper på det. 

Henrik: Men det finns genetiskt också eller? 

Peder: Ja, men de säger att det är väldigt genetiskt och jag har ju andra syskon som har dyslexi och ADHD. Och två föräldrar som båda pekar på varandras sidor och säger att det kommer från varandras sidor av familjen och de har det väl, men de har inte sina utredningar, men vi är ju en klump av unga kids i min familj som har det.

Henrik: Jag är bara lite nyfiken, för att när du då förmodar jag kom hem helskinnad från Australien, så började du plugga här på Campus Helsingborg, basåret. Men innan dess, för du sa att du gick ut i gymnasiet, men utan full kompetens.

Peder: Jag kommer tillbaka från min backpackresa och gick till min studievägledare på Ekerö och sa: Jag vill bli en blandning av MacGyver och uppfinnarjocke. Och då sa hon att jag skulle bli ingenjör. Och då sa jag det coolt, hur blir jag det då? Och då sa hon att då får du gå på Komvux och plugga upp de här ämnena och då hoppade jag in på Åsö Komvux i Stockholm. Och pluggade upp från matte 1 till Matte 3 och naturvetenskap. Det tog väl kanske ett år ungefär, utan CSN och kvällskurser och tidiga morgnar och så gott som möjligt runtomkring. 

Henrik: Nu har vi haft ett samtal innan det här poddavsnittet så jag vet att du slet rätt bra och jobbade i byggbranschen samtidigt. 

Peder: Ja, alltså när jag kom tillbaka från Australien så hade jag ingenstans att bo, förutom hos morsan, för att min lägenhet hade sagt upp inför den stora resan. Och då för att gå på de där tidiga kurserna på Åsö, på Söder i Stockholm, att åka från Ekerö gick inte vissa morgnar. Så då fick jag ju sova på jobbet. Jag sov liksom i lagerlokalen på jobbet, med godkänt av chefen, till viss del. In på gymmet träna, duscha gå och lägga sig och sov på jobbet. Gå upp på morgonen gå till skolan. Plugga en timme gå till jobbet. 

Henrik: Det är verkligen en prestation får jag säga. 

Peder: Tusen tack.  

Henrik: Så resan hit, du läste först på Komvux och sen har du läst basåret innan du kom in?

Peder: Precis, så jag sökte in kom in på basåret 2019, precis innan Covid-19. Då hade jag kört ett år på Komvux, sen ett år på basåret och nu tre år på kandidaten.

Henrik: Ja, då är du uppe i fem år?

Peder: Ja, för en kandidat, men det har varit värt det. Det har varit en spännande resa. Det har varit väldigt konstigt, för när jag fick diagnosen och allting var klart, så var studierna helt annorlunda. Med vetskapen och med stödet man kan få så gick det. Och som vuxen individ med mognaden att det här är någonting jag faktiskt har åtagit mig själv, versus att gå i högstadiet, då de säger ”nu ska du…”. 

Henrik: Så att vi ska bena upp det, så dels är diagnosen och vetskapen om problematiken och att man mognat som person och vet vad man vill, helt enkelt?

Peder: Ja, och så kan man inte stoppa under stolen att jag fick medicinering för ADHD. Det gjorde jättestor skillnad för hur jag pluggade och att jag kunde plugga och att jag kunde lära mig at skapa minnesbilder av ämnena. Men sen har jag också fått, det har hjälpt mig jättemycket att få pedagogiskt stöd och att kunna få tillgång till det här enskilda studierummet här på Campus som bara vi med pedagogiskt stöd får använda.

Henrik: Jag tänker att de som lyssnar kanske inte känner till pedagogiskt stöd och vi kommer in på det lite längre fram men att man måste ha en diagnos på pappret, för att få ett visst stöd. Jag tänker att det här avsnittet handlar ju om just vem du är. Så om man ska sammanfatta med tre punkter Peder, vem är du då?

Peder: En snabb sammanfattning på tre punkter om vem jag är som person? Den är knepig men let´s go. Jag är en 30-årig ingenjörsstudent från Stockholm, med ganska turbulent bakgrund av mycket flängande och mycket frågeställningar: Vad vill jag göra? Jag är konstnär i grund och botten och har målat mycket. Gjort tavlor till kunder, gjort utställningar och pluggat konst två år innan. Jag är en kattperson.

Henrik: Härligt, tack så mycket Peder. Vi fortsätter i avsnitt nummer 2!

Avsnitt 2: Studiestrategier för att hantera utmaningarna med ADHD

Det här andra avsnittet handlar om studievardagen på Campus och hur Peder har hittat strategier i studievardagen för att hantera de utmaningar som finns med en ADHD-diagnos. Vi pratar också om konkreta tips på strategier och förhållningssätt i studier.

Henrik: Hej och välkommen till detta poddavsnitt nummer två som handlar om universitetsstudier med ADHD. Jag heter Henrik Mejborn och jobbar som specialpedagog vid Lunds universitet. Mitt jobb är att stödja studenter med pedagogiskt stöd. I dagens avsnitt, eller i detta avsnitt ska jag säga, så möter vi Peder och vi ska prata om studievardagen på Campus och hur du har hanterat och tacklat det. Men lite kort, vem är du Peder?

Peder:  Ja, tjena! Jag heter Peder och jag pluggar mitt sista år på kandidatutbildning till att bli järnvägsingenjör på Campus Helsingborg. Är från Stockholm, är 30 år gammal och har katt och tycker om konst. 

Henrik: Vi har ju träffats innan för när du fick din diagnos som vi tog i avsnitt nummer 2, förlåt avsnitt nummer 1. 

Peder: Det finns två tidslinjer för mig, när jag började plugga på campus Helsingborg. Ett var innan diagnos och ett var efter diagnosen. Och skillnaden i de två är, alltså det är två skilda världar, så att säga. Innan jag fick stöd och hjälp, innan jag visste att jag behövde det och innan jag kunde sätta ord på vad det var som var svårt för mig, så var det ju mycket det här panikpluggandet. Det var mycket det här att sitta ner i 10 timmar med matteboken och försöka pränta in. Försöka, försöka att sätta mig. Om jag satt med en del de första tre timmarna så kunde jag försöka gå tillbaka till det i slutet och då inse att jag inte hade lärt mig det och inte kom ihåg det. Jag kunde inte komma ihåg formler, jag kunde komma ihåg hur man använde det.  Det satte sig inte. 

Henrik: Utan du liksom panikpluggade helt enkelt. 

Peder: Ja, jag ska plugga mycket för att så mycket som möjligt ska fastna, för att det är slut så satte det sig. Jag klarade ju av basåret. Med mycket om och men. Och då var det inte taktiskt utan bara volym. Att sätta sig ner och äta så mycket som möjligt av infon som man kunde ta till sig. Och hoppas och hålla tummarna på att det satte sig tillräckligt länge för att klara tentan. Sen fick jag min diagnos och då fick jag ju stöd från skolan. Ja, vi möttes ju ut i ett Zoom-möte och du delgav mig en veckoplanering: lägg upp det så här och vi gjorde en snabb liten så här halvrapportering: så här tänkte jag och det här var veckan som gick. Okej, så här kan det gå, sen gjorde ju inte vi det jättelänge, men vi provade det. Det hjälpte mig att skapa en bild av hur jag skulle lägga upp det.

Henrik: Och det är då du börjar och portionera ut studierna?

Peder: Ja, då kunde jag lägga upp det på ett annat sätt. Jag fick ju först och främst pedagogiskt stöd, jag fick liksom hjälp att struktur upp studierna. Jag fick tillgång till det här enskilda rummet som bara människor med NPF fick tillgång till. Då kunde jag liksom alltid, även om det var packat i skolan, sätta mig någonstans där det var lugnt. Vilket också var ett problem innan. Det var kaos överallt. Det var ju studenter i varenda rum. Jag fick dela plats och bord med människor jag inte känner. Jättestressigt när man inte riktigt kan fokusera. Att då få tillgång till ett tyst och lugnt rum och få lite strukturhjälp. Och sen fick jag också min medicinering som hjälper mig att skapa det här från korttidsminne till långtidsminne. Hjälpa mig att spara det i banken i huvudet. Den stora skillnaden är att utan ha diagnosen och utan att ha allt det andra så gick det till slut, men det krävdes så mycket mer. Men med det pedagogiskt stöd som finns, som du kan få ta del av om du har en konstaterad diagnos, så kunde jag ta mina studier på ett helt annat sätt. Att jag kunde få in information, ta del av läroplanen och faktiskt njuta av att lära mig. Inte det här panikartade, utan ”spännande, aha… intressant”. 

Henrik: Jag vet att vi har pratat om det, sitter du hemma? Eller du har suttit mycket på Campus när du pluggar, eller är det inte så?

Peder: Jo, under Covid så satt man ju hemma och det gick ju för då bodde jag i studenthus som hade ett studierum på varje våning, så då kunde jag sitta där. För mig funkade det att särskilja mitt privatliv, där jag sover, äter, tittar på film eller hänger med mitt husdjur och mina vänner versus var jag faktiskt sätter mig ner och pluggar. För mig är det viktigt att differentiera de här två världarna för att inte bli så slapp att man sitter någonstans där man är van att ta fram telefonen och börjar blippa när man pluggar. Och vice versa, att jag inte sitter och kollar på Netflix i skolan och jag sitter inte och pluggar matte hemma. Utan jag har dessa två separerade, som med en arbetsplats. 

Henrik: Och du har varit väldigt noga med det helt enkelt? 

Peder: Jag har försökt. Jag tycker det är väldigt skönt att känna att när man väl är hemma så ska man vara hemma. 

Henrik: Har du några telefonstrategier?

Peder: Jag har försökt. Jag har försökt, det är väldigt svårt. Vi är inne i den delen av vår tid och värld där telefonen är väldigt vital för allt vi gör, men jag försöker bara sätta den så att den vibrerar och inte plingar. Att ha den bredvid mig eller i fickan om jag inte måste ha den till en del av ett kursmoment eller facit och sen bara köra musik och försöka. För att om man kommer in i fokus så kan man glömma bort telefonen men det tar tid att komma dit och det är inte självklart.

Henrik: Är det något speciell musik som du rekommenderar?

Peder: Det beror helt på ämnet. Är det långa teoretiska ämnen så kan jag inte lyssna på saker med för mycket text. Om det kurser som handlar om att du ska läsa långa stycken samtidigt som man ska lyssna på en låt som är väldigt textrik. Om vi tar Rush 2112. Den låten som är 23 minuter lång och det är en hel story i låten. Då är det är svårt att ta till sig långa paragrafer om byggprocess och juridiska avtal, medan man lyssnar på en fantasy-story. Så då blir mycket mer elektroniskt, rock eller mycket mer simplifierade musikstycken. Men är det matte då brukar det funka med nästan vad som helst för då är det siffror och bokstäver och det är skillnad i mitt huvud. Det är lite vad som passar in, olika kurser har olika spellistor på min Spotify. 

Henrik: Vi har också pratat om belöningssystem. Du har pratat dig rätt varm om olika belöningssystem. Hur förhåller du dig till det? Är det mål kontra belöning?

Peder: Jag tror för mig, jag kan inte tala för alla, men för mig är att tillåta mig själv att när jag har avslutat en del, kommit en viss bit eller gjort någonting substantiellt, något ordentligt. Att då få ta del utav att blippa på telefonen. Att ge mig själv en liten dopaminkick. Nu har jag gjort det här, då gör jag det här och sen så får min belöning. Den stora belöningen är inte under studiedagen, utan den stora belöningen är när jag får in ett resultat från en tentamen. Om man då kan, som jag har gjort, har tränat mig själv att värdesätta den dopaminkicken i slutet av en kurs. Jag får in en femma, fyra, tre eller vad det nu blir. Så länge det är godkänt eller uppåt så får jag en jättekick för att jag har lagt ner så mycket tid och så mycket energi på det, utan att belöna mig själv lite hela tiden. Då har jag inte urlakat belöningssystemet. Utan då får jag det här stora diplomet. 

Henrik: Så du är duktig på att ge belöningarna när det gäller långsiktiga mål. Så det är inte så att ”nu har jag var duktig idag så då får jag äta något gott”?

Peder: Det händer ju också! Att när jag har varit duktig och haft en riktigt bra studiedag så kan jag stanna vid COOP och köpa en Maraboukaka eller någonting bara för att jag tycker att jag är värd det. Jag tycker att det ska vara nice att käka lite godis på kvällen. Lite små pushar men inte det här stora. Utan ge mig de här små lyften inför att få det här stora: Varsågod Peder, du har varit duktig, här är ditt examensbevis.

Henrik: Ja, det är ju mycket kring det här med dopamin och ADHD. Och du har också pratat mycket om ditt stora intresse som är fysiskt, alltså klättringen. Det kanske också ha varit ett belöningssystem?

Peder: Absolut! Jag har ju verkligen tagit del i Helsingborgs klätterklubbs värld och byggt deras leder, inom klättringen och klättrar väldigt mycket. Alltså jag vet inte om verkligen kan kalla det för belöning men det är också väldigt bra outlet, att få det här fysiska. Jag ska röra på mig eller jag ska göra någonting tungt och göra någonting som tvingar mina muskler att träna lite och då har jag ju valt någonting som är väldigt belönande. När man klättrar så kan du klara av någonting. Du kan sätta en led eller du kan lösa ett problem på en bolder. Precis som när du klarar av ett matteproblem. Du kommer fram till ett svar, kollar det och det är rätt. Då får man en dopaminkick, precis som när man klättrar. Du klättrar och det är tufft men du klarar av det. Du kommer till slutet, du har lyckats med den delen. Då är det verkligen belöningen, boost och bonus. De tre B:n.

Henrik: Jag tänker lite då, träning är ju viktigt för alla. Det mår ju alla människor bra av. Men kosten då? Är du noga med vad du äter och kontinuerligt, eller är det lätt att man glömmer bort det i studievardagen, när du befinner dig på Campus?

Peder: Jag är i det laget att jag käkar en ordentlig frulle. En stor frukost, gärna med mycket smör på mackan. Och sen så kör jag en god middag. Jag tycker lunch kan komma och gå, så det kommer och går beroende på min stressnivå. Men det viktigaste är att man äter tillräckligt med kalorier och ser till att du har fått i dig precis så mycket som du behöver. Och att göra ett varmt mål om dagen. Varje kväll så gör jag någon ny middag, även om det bara är köttbullar och makaroner. 

Henrik: Så lunchen blir inte en så stor grej under dagen?

Peder: Jag tycker att den stjäl lite fokus. Jag vet inte hur du tänker?  Att ta en timme av sin vardag för att sätta sig och äta och bli lite slö. Jag tycker att det stjäl lite av potentialen jag bär med mig under dagen. Jag tappar liksom den timmen och sen ska kroppen processa maten. Och sen ska jag komma i gång igen. Då tycker jag att det är bättre att du kör från klockan nio till tre, men du skippar lunch och käkar någonting litet. Kanske en macka, bulle, ta en kaffe och sen äta en gedigen middag. 

Henrik: Det är väl jättebra! Jag har liksom några huvudpunkter här. Det står Campus Helsingborg. Är det någonting du vill tillägga om din vardag i studierna på Campus Helsingborg?

Peder: Jag kan säga att Campus Helsingborg har väldigt många bra små utrymmen att plugga på, även om man inte har tillgång till det här lilla studierummet. Om man inte fått en diagnos, du kanske är i processen att få den eller du kanske inte vill ha den, så finns det jättemycket bra småutrymmen och stora utrymmen att sätta sig och plugga på. De har precis satt upp en helt ny studievåning på våning 7 till exempel som är helt fantastisk. Och jag frodas i att inte sitta tajt och nära på andra studenter, men jag känner att det är bra att någon har en form av uppsikt över mig så att jag inte kan lata mig. Då finns det till exempel U2 och U3, där rör sig mycket människor men du har ganska bra koll. Det är ganska lugnt, det är ljust och det är frisk luft. Campus Helsingborg har några studierum som verkligen är så här: det är ett hål in i betong-rum. Men sen finns det också de här väldigt trevliga utrymmen som man kan sitta och plugga i. De har också varit väldigt givande att sitta där och verkligen stressplugga i och köra hårt, för det är många som gör det. Speciellt under tentaperioden. Då har man liksom en omaka grupp av människor som inte är involverade i varandra men alla har samma mål. Att nu ska vi plugga hårt. Det är det väldigt trevligt och det underlättar mitt pluggande att veta att vi alla kämpar mot samma mål. 

Henrik: Så det är ett tips, att dras med av kursare helt enkelt?

Peder: Absolut, och det behöver inte vara kursare från ditt program. Jag pluggar järnväg, men det kan vara de som pluggar strategisk kommunikation. Men saken är att alla sitter och kämpar. Och då får man lite den här moral-boosten att vi tillsammans allihop i vår strävan av att klara av våra kurser. Då kan man dra nytta av de här småutrymmena där man sitter lite mer gemensamt men ändå lite på sidan av. 

Henrik: Vi är i slutet av de här punkterna i samtalet som vi har betat av. Så ska vi försöka sammanfatta studiedagen på Campus? Kan du hjälpa mig Peder?

Peder: Absolut! Studiedagen på Campus. Först och främst, som ny student, bli bundis med dem som jobbar på cafeterian. De är dina bästa vänner. De är fantastiska och de känner jag väldigt väl efter mina år här på Campus. Fantastiska människor. Hitta de utrymmen på Campus som passar dig bäst. Tycker du om att sitta själv i ett tyst rum så hitta det. Då är det bra att vara här tidigt, för det blir många studenter. Jag tror vi kan vara upp mot 1000 till 1500 människor på Campus en vanlig dag när det är mycket kurser samtidigt. Hitta det utrymme som passar dig bäst. Vill du sitta luftigt där det är mycket utrymme och mycket yta eller vill du sitta ensam i ett hörn för dig själv? Allt finns.

Henrik: Som jag har förstått det så masar du dig i väg och ser detta som ett strikt jobb? Du kämpar på ett antal timmar och du har fått en bra struktur där du börjar dagen med frukost, lätt lunch och sen kan du gå hem?

Peder: Oavsett om jag kommer hit vid 11, eller jag har kommit hit vid tre vissa dagar. Men sitt några timmar. Alltså sitt inte hemma och blir inte för bekväm med att sitta hemma och försöka lösa det där. Jag har separerat på mitt. Ibland blir det bara två timmar. Ibland blir det tio timmars studier. Jag har i och för sig katt hemma så det blir aldrig så länge. Att komma hit, sitta här, hitta sin plats och göra sina studier som om att du har ett jobb och att du har en arbetsplats att gå till. Separera dig själv från studenten och privatpersonen. Och när du kommer hit: låt studenten var den som tar besluten.

Henrik: Det var väl en bra sammanfattning. Tack så mycket Peder. 

Peder: Tack själv.

Avsnitt 3: Framtiden och tankar om stöd från universitetet

I det tredje avsnittet pratar vi om Peders syn på framtiden och vad han vill med sina studier. Peder reflekterar också över vad utbildningen och lärarna kan tänka på och göra för att stödja studenter med en ADHD-diagnos.

Henrik: Hej och välkommen till detta poddavsnitt som handlar om universitetsstudier med ADHD. Jag heter Henrik Mejborn och jobbar som specialpedagog vid Lunds universitet. Mitt jobb är att stödja studenter med pedagogiskt stöd. I dagens avsnitt möter vi Peder och vi ska prata om någon slags vision framåt, lite bra råd i utbildningssystemet och lite smått och gott kring just studierna. Hej Peder! Vem är du?

Peder: Tjena tjena, jag heter Peder och pluggar sista året till att bli järnvägsingenjör på Campus Helsingborg. Jag är runt 30 år och har en katt, tycker om konst. Jag tänkte inte att jag skulle bli en framtida student när jag var yngre men jag tog mig i kragen och sökte in och nu är jag här.

Henrik: Vad bra, vad fint att det blev så. Du är ju faktiskt i slutet av dina studier, enkelt sagt en uppsats kvar.

Peder: Jag har två kurser kvar och sen är det bara mitt kandidatarbete som ska in. Efter det är jag done. 

Henrik: Och då tänker jag att vi har ju en frågeställning här om ambition framåt. ”Vad vill jag med studierna?” Du har haft som mål att du velat bli ingenjör, det har du ju berättat om innan och har den kompetensen. Men du har också en annan vision och något som ligger dig varmt om hjärtat? 

Peder: Ja, jag kom ju in och blev en ingenjörsstudent lite på ett bananskal. Jag kom in på basåret och sen så stod jag och skulle välja och då fick jag garantiplats. Om man klarar basåret så får man garantiplats in på en av fem olika högskoleingenjörsutbildningarna. Jag tog den som lät typ intressant. Ingen av dem var egentligen så här lockande, men om man kan välja mellan väldigt specifika, alltså civilingenjörsutbildningar och så här ”Ja men du kan hålla på och ta fram liksom nästa generation av teknik” versus att ”hålla på med väg och vatten”. Jag halkade in på järnväg och insåg ganska snabbt att jag inte tycker att den typen av ingenjörskap inom infrastruktur är superspännande. Det är intressant, absolut! Och det är viktigt för samhällsutveckling, men jag tyckte personligen att det här är ingenting jag brinner för till den grad att jag kan se mig själv göra det här för resten av mitt liv. 

Peder: Så jag tänkte ganska tidigt att jag skulle försöka hitta någonting inuti det här som jag tyckte var väldigt spännande. Det jag lyckades hitta då var att jag insåg att jag tycker miljö är väldigt spännande, väldigt intressant och väldigt viktigt. Så då gick jag en kurs här i tvåan som handlar om miljöteknik. Och började formulera för mig själv då hur jag kan applicera miljöteknik och hållbar utveckling på infrastruktur, specifikt järnväg. När jag är klar med studierna här så kommer jag ha sökt, det håller jag på att göra just nu, lite olika masterutbildningar på olika lärosäten som då handlar om hållbar utveckling och miljöteknik. Både tvärvetenskapliga och lite mer samhällsdrivande med mindre matte och mer teori. Så min vision för det här är ju att jag snart har en examen om någonting som jag tycker är intressant nog att utbilda mig inom, men inte intressant nog att verkligen sätta mig ner och göra för alltid. Och sen kombinerar jag det med en master inom någonting som jag tycker är väldigt spännande och försöka skapa mig en egen väg, en egen form av civilingenjörsutbildning som det blir inom miljö och infrastruktur. 

Henrik: I avsnittet innan så pratade vi om belöningssystemet och dopaminkickar. Jag tänker, har det ibland kanske varit en tröst när det har varit tungt? Att tänka att ”Jag vill någonting större med detta”, eller? 

Peder: Absolut. Om jag inte hade haft en vision av vad jag vill göra sen. Om jag inte hade haft det här ”Ja men om jag gör det här nu så kommer jag kunna göra det här sen”. Då hade jag nog kanske inte klarat av det. Därför att, om man inte tycker att det är intressant så är det väldigt svårt att engagera sig. Men om man inte tycker det är intressant men vet att det här leder till nästa grej. Det är som att ta ett jobb. Om du jobbar på ett jobb, det är väldigt få personer som jag känner som är outbildade, som har ett vanligt jobb och som älskar sitt jobb, och som verkligen brinner för det. Men de vet att när jag gör det här så får jag min lön, och med den här lönen kan jag göra de här sakerna. Min lön blir att jag gör det här och då har jag kredit nog och högskolepoäng nog att söka in till en utbildning som jag faktiskt brinner för. Och som jag ser liksom en direkt nytta i, både för mig och för världen över lag. Så att min belöning i det, blir den här "pushen". Att om jag ställer mig och tvekar och tänker att jag inte orkar, då tänker jag så här ”men om jag inte gör det här, då kommer jag inte kunna göra det här”. 

Henrik: Och miljö, det är viktigt, det är mer än viktigt, det är livsviktigt.

Peder: Det skulle kunna säga, ja. 

Henrik: Absolut, det är en ödesfråga för mänskligheten.

Peder: Ja, och jag kände att jag tycker miljö är väldigt viktigt och väldigt spännande och det är ju… Man kan ju verkligen titta på miljökonceptet som en ganska ytlig grej och så här: Ja, men vi ska recycle:a och vi ska göra ditten och datten. Men ju mer du jobbar in i det, desto mer mångfacetterat blir det, och desto fler sidor utav myntet hittar man. Då inser jag att det här vill jag grotta ner mig i, och hitta vilken sida passar mig bäst med den här utbildningen. Och hur kan jag göra en så stor inverkan, påverkan på dagens samhällssystem som vi har. 

Henrik: Precis. Men om vi ska gå lite mer konkret på det. Jag tänker att du har pedagogiskt stöd och du har ju fått ett visst stöd. Vi pratade om det tysta rummet bland annat, men också förlängd tid. Har det hjälpt dig?

Peder: Absolut. Bara för de som lyssnar: Om du har en ADHD-diagnos och pluggar på campus här så får du tillgång till förlängd skrivtid på tentan. Man får en timme till. Man kan även få beviljat att skriva tentan i en mindre tentasal. Så du sitter inte med 100 andra studenter som knakar med stolar eller ben som hoppar upp och ner, så man blir inte lika stressad. Kombinationen av att sitta i en lugnare tentasal med mindre människor, knäpptyst och med en timme till. Det har gjort stor skillnad för mig. Det är inte alltid att jag behöver den timmen, men bara vetskapen om att jag inte behöver stressa. Och det tar mig lite längre tid ibland att formulera hur jag tänker och jag skriver väldigt mycket på mina tentor. Det har hänt att jag lämnat in tentor på 20 sidor. Då har jag suttit i sex timmar. Men att veta att jag har tiden att skriva efter min förmåga och verkligen få formulera mig i en miljö där jag inte blir lika distraherad, fantastiskt!

Henrik: Ja men det låter jättebra, tack! Jag tänker jag har också en punkt här: Bra råd till lärare eller utbildningssystemet. Jag menar, bra råd till lärare. Vad behöver man som undervisande lärare göra och vad kan vara bra att känna till? 

Peder: Jo men det är lite spännande. Många lärare går in i en sal och ser en klump av studenter och sen så kör de sin grej. De läser lite innantill ibland, och ibland freebase:ar de och talar till alla som en enhetlig grupp. Men de fångar liksom inte upp dem som kanske missade någonting tidigt och inte vågar säga någonting. Till exempel jag, jag brukar aldrig räcka på handen för att jag inte tycker om det. Jag tycker att det känns väldigt påtvingat och då får man helt plötsligt en spotlight i ansiktet. Så en lärare eller en institution vid Lunds universitet hade kunnat, vid det behovet finns, om det finns en student eller flera som kanske har dyslexi, ADHD, ADD, att få det uppmärksammat och då kunna göra någon form av avstämning med de studenterna. I den mån att läraren har kapacitet och tid för det. Visa att det finns utrymme för dem att ställa frågor där de inte behöver känna sig lika i centrum av klassrummet. Att en lärare kan återkoppla till en student som kanske har behovet av att få någonting förklarat en gång till.

Henrik: Så i systemet skulle man kunna ha någon form av frågetimme i veckan som man kan gå till om man vill, för studenter med Pedagogiskt stöd?

Peder: Ja, eller bara så här: En lärare får en mejl-lucka där personen ska gå igenom mejlen och bara fokusera på de mejl som kommer från de här studenterna. Eller eventuellt om man skulle kunna ha så möjligheten att ”Boka in tid för möte med din lärare” och då krävs det kanske att man har NPF-diagnos. Där du får ta den tiden du behöver för att prata med mig som lärare, utan att du känner att du ska ta det samtalet framför alla. För att ibland så känns det verkligen så att man känner sig dum som ställer en fråga. Det kanske inte alls är en dum fråga, men man kanske känner sig dum. För att man vet att det sitter några längst fram som har fett koll på ämnet och det har inte jag. Man önskar att lärare kanske skulle utforma en mer NPF-vänlig studieplan, där man inte behöver känna att man är en del av vågen av studenter som passerar. Utan man kan få lite mer…

Henrik: Individualiserat stöd.

Peder: Ja, och eventuellt, om läraren inte har tid för det, så… För ni har ju Pedagogiskt stöd, där sitter ju du och några andra som är fantastiska. Om man hade kunnat nyttiga er, om jag har en frågeställning eller jag behöver hjälp så hade man kunnat kanske gå via er för att få kontakt med lärare. Så att man kan få hjälp med att det finns andra vägar att gå. Om läraren inte har tid, om man har en fråga angående scheman och sånt, så kanske någon annan sitter på den informationen som man då har lite mer kontakt med. För ibland så mejlar man lärare och får inte svar. Men mejlar man er så får man svar direkt, i stort sett. Så att det är lite mer individuellt och precisera vilka som kanske kommer behöva lite mer stöd. Och göra det i den mån det är det rimligt som lärare utan att få mer arbete för sig. Men det är viktigt att det inte blir så att alla dras över samma kam. Det blir en väldigt homogen skara av studenter. Utan det finns de som är speciella och som har lite mer behov. Och att de får det stöd som de kanske behöver direkt från lärarens sida. 

Henrik: Ja. Tack! Det var en viktig punkt att lyfta. En lite känslig fråga kanske, men jag tänker ändå att jag ska passa på att göra det när jag har dig här. Finns det någon fördel eller någon styrka med ADHD:n?

Peder: Ja, det skulle jag vilja påstå. Jag har lite svårt för det här uttrycket att kalla det för en superkraft. Jag tycker att det är lite förlöjligande av en funktionsnedsättning. Jag, till exempel, har svårt med koncentration. Det gör att det blir väldigt svårt för mig i vissa situationer, som till exempel i en lärosal, när någon ska platta på i två timmar, då har du tappat mig efter en kvart. Förhoppningsvis en kvart, ibland bara fem minuter. Men om jag sen skulle jobba i kök, vilket jag har gjort, när det är så att du ska göra tusen saker och har inte en hel dag på att fokusera på en sak utan saker som händer. Då har jag mycket lättare att kunna kontrollera och ha koll på alla de sakerna som händer väldigt flytande. Jag är inte lika fast i att om jag ska hålla på med någonting så är det som det jag håller på med, och det måste konkret och jag måste ha all information. För mig kan det vara ganska mycket uppe i luften, lite mer luddigt. Jag behöver inte riktigt samma fyrkantiga struktur och ram. Vilket kanske är bra i studier, om du har tre kurser som händer parallellt. Så kan det vara skönt och lätt att kunna särskilja och bolla mellan dem. Det är inte bara en funktionsnedsättning. Det är inte en superkraft heller som kommer och går. Men det finns sätt att applicera sin ADHD-diagnos, eller sin ADD eller vad man nu har, till sin fördel. Och speciellt när man får pedagogiskt stöd. Det är då man verkligen kan se att nu kan jag faktiskt börja använda det här. Jag kan ta hjälp utav att jag har kapacitet att fokusera på 30 saker samtidigt men kanske inte till 100%, men jag kan hålla 30 saker, 30 ämnen, i huvudet. Som andra kanske har svårt för. Så om man nu får den uppbackningen som jag tycker att jag har fått, då går det att applicera på det man håller på, även i högre studier.

Henrik: Jag måste också bara säga att jag tycker att du är väldigt modig Peder, som vågar utmana dig själv också. Var tror du det är modet kommer från? 

Peder: Jag vet inte om jag skulle kalla mig modig. Jag tycker bara det är kul med utmaningar och jag kände att jag har kapacitet för att göra mer än att bara vara en knegare. Jag tycker också att så här, jag visste inte, jag hade inte på papper att jag hade ADHD förrän för bara något år sedan. Det kanske låter töntigt, men det ska inte stoppa en. Det ska inte hindra en. Att åtminstone försöka. Därför det är väldigt få som inte kan söka in till vidareutbildningar, om man hittar det som passar sig själv. Jag tyckte det var kul att utmana mig själv med tekniska ämnen. Men bara för att man har ADHD så ska det inte stoppa en. Bara för att man har andra, liksom underlagsformer att jobba efter, så ska inte det hindra en att jobba vidare. Det krävs kanske ett visst mod men också mognad och en vilja att se att hur långt jag kan ta mig själv. Hur långt kan jag liksom pusha mig själv att gå. Om du sitter ute och lyssnar, och du kanske har ADHD? Ingenjör kanske inte är din grej men det finns andra utbildningar! Det kanske inte är det som jag gör, det kanske är något helt annat, eller så är det precis det som jag gör. Men det är bara prova det. Man kan alltid ställa frågor och det värsta som kan hända att man fått nej. Eller det värsta som kan hända är att man byter utbildning. Alltid värt att försöka och var öppen med det. 

Henrik: Jag tänker att det är någon form av sammanfattning och ett råd till blivande studenter också. Våga! Utmana dig själv!

Peder: Ja och när det kommer till råd till blivande studenter. Om du sitter och överväger att söka in, du tar modet till dig och du söker. Låt oss säga att du kommer in. Fantastiskt! Det är det första steget. Det är det värsta, att komma in eller våga söka, att våga trycka på ansökningsknappen. För då öppnar dig själv till att få ett nej, vilket kan vara jobbigt. Men om vi säger att du kommer in. Mina största tips när det kommer till att du väl är här, det är ta kontakt med de som kan hjälpa dig. Därför att ensam är stark, absolut. Men i ett sånt här läge, om man känner att man börjar hamna lite i underkant, du känner kanske att det blir för mycket. Ta då hjälpen av de som kan hjälpa dig. De måste inte vara att du ställer dig upp och ställer en fråga i klassrummet. Det kan vara att du skickar mejl till läraren eller till Pedagogiskt stöd eller det kan vara så att du pratar med en kursare. Det kan vara ganska mycket, men att försöka utnyttja de premisser som finns för att hjälpa dig själv. Därför att alla ska kunna plugga på högre nivåer. Alla ska kunna gå en utbildning efter sin gymnasiala utbildning. De har de flesta kapacitet för. Att göra och ta det space:et som du förtjänar och som du behöver! Var inte rädd för att göra som jag. Jag har ADHD, men då så vill ha alla förutsättningar som jag kan få som gör lättare för mig att göra det här. Jag breddar min bas.

Henrik: Det är väl jättebra Peder, helt enkelt  ska man våga och vara modig. Tack så mycket. Det har varit jättetrevligt att ha dig här och jag önskar dig all lycka i framtiden!

Peder: Tack själv, jag hoppas också att om du söker in, lycka till! Hoppas det går bra! Våga! Sök, sök, sök, sök!
Henrik: Gött, hejdå!