Cyklar med livet som insats

I Ekologihuset jobbar Anders Örtegren med forsknings­kommu­nikation sedan drygt ett halvår tillbaka.

– Redan första gången jag satte foten här kände jag att det är här jag vill vara! Det är viktigt att få sina idéer prövade och att det inte är svårt att föra fram dem.

När Anders Örtegren kom till Biologiska institutionen hade han hunnit med några vikariat på institutionerna för arkitektur, geologi, teknisk ekonomi och logistik samt kulturvetenskaper.

Synliggöra själva forskarna

På Biologiska institutionen känner han bland annat utmaningen att synliggöra den forskning som inte säljer sig själv och som inte är lika lättillgänglig och begriplig som en hel del annat inom den disciplinen. Just nu arbetar han med att synliggöra själva forskarna i forskningsportalen LUCRIS med enhetliga bilder och text­support.

När Anders Örtegren talar om sina favorit­cykelvägar säger han att de gärna får vara lite kringelkrokiga. I Skåne finns många vackra vägar, fina fik och en gemenskap med andra landsvägscyklister.

En dag när han var ute och cyklade vid Tomelilla fick han syn på en man på ett rätt ovanligt fordon – en höghjuling.

– Jag cyklade ifatt honom och undrade vad i all världen han höll på med.

Mannen hette Per-Olof Kippel och mötet resulterade så småningom i att Anders Örte­gren fastnade för att cykla hög­hjuling. Han beskriver den flygande känslan på ett par meters höjd som en blandning mellan panik och eufori. Och efter några träningstimmar ställde han till och med upp i den internationella tävlingen Sweden 3 Days med fyra lopp som arrangerades i somras i Skåne. Det gick sådär.

– Först föll jag på träningen någon vecka före tävlingen. Jag väjde för en hund, föll handlöst, slog upp hela framsidan och tänkte ”nu dör jag”.

Pausar höghjulskarriären

Men han repade sig och startade i ett av de fyra loppen. Då var olyckan framme igen.

– Jag tappade fart i en uppförsbacke och hoppade av medan hjulet snurrade så att den ena pedalen skrapade upp framsidan på högerbenet. Jag blev omplåstrad och ville fortsätta till nästa lopp, men hejdade mig i sista minuten.

Det var den planerade cykelsemestern till Fårö med döttrarna, 8 och 10 år, dagen ­efter som fick Anders Örtegren att avstå och bestämma sig för att i alla fall pausa höghjulingskarriären.

– Mina föräldrar har också alltid cyklat, mamma har precis slutat, men pappa som är 91 år gammal fortsätter, berättar ­Anders Örtegren som hoppas inspirera fler till landsvägscykling.

– Det vore kul om vi kunde bilda en cykelklubb här på universitetet!