I Under olivträdet tecknar Håkan Wallander en bild av en liten by i Toscana och jordens betydelse för de gamla träden i olivlunden som han äger tillsammans med några vänner. I Fångad av fåglar berättar Anders Brodin om sin passion för fåglar med stickspår både till diktaturens Rumänien och Strindberg som fågelskådare. I Bevingade vänner beskriver Susanne Åkesson hur hon förvandlade sin trädgård till en oas för fåglar där mer än tjugo arter häckar.
Böckerna följer en lång tradition av litterära naturskildringar.
– Jag minns när jag var elva år och slukade berättelser om naturen på biblioteket i lilla Östhammar, säger Susanne Åkesson. Den typen av touch försöker jag lyfta in i min bok.
Ingen av dem är debutant. Susanne Åkesson är den i skaran som än så länge nått störst framgång. Tillsammans med fotografen och bokförläggaren Brutus Östling belönades hon 2009 med Augustpriset för bästa fackbok, Att överleva dagen.
Även om alla tre till vardags har sina professorsrum i Ekologihuset på Sölvegatan har de aldrig suttit ner tillsammans och pratat skrivande. När de nu gör det visar det sig att de har snarlika upplevelser av arbetet med att skriva en bok. En process som ofta är jobbig och fylld av ensamma timmar, men där det negativa lätt vägs upp av lusten till språket, behovet att berätta och förmedla något och, inte minst, glädjen i att få skriva personligt och på svenska.
Ger av sig själv
Alla tre har skrivit ett stort antal vetenskapliga artiklar genom åren. Alltid på engelska och alltid på ett opersonligt och snustorrt språk för att förmedla rönen så kristallklart och effektivt som möjligt.
– Det är såklart kul och jätteviktigt när man lyckas med det, men jag tycker om när jag får dela med mig av min person, vara kreativ och väva in anekdoter och personliga berättelser och koppla det till fakta och kunskap. Utmaningen är att hitta balansen, det är jättesvårt, säger Håkan Wallander och berättar att en bekant sagt att hon lärt känna honom bättre genom att läsa hans senaste bok.
– Det gillade jag, det var fint att höra. Då kände jag att jag hade lyckats ge av mig själv.
Anders Brodin och Susanne Åkesson nickar instämmande.
– Jag vill skriva på mitt språk med alla dess nyanser, det kan jag aldrig få fram på engelska och det är något jag verkligen saknar i arbetet på universitetet. Jag kan uttrycka mycket mer på svenska och får ett helt annat flöde i skrivandet än när jag skriver vetenskapligt, säger Susanne Åkesson.
Anders Brodin:
– Det är som ni båda säger, att skriva vetenskap är stentorrt och ett enormt strikt format. Nästa steg är att skriva i populärvetenskapliga tidskrifter, det är fortfarande vetenskap men språket är mycket ledigare. Att skriva böcker är tredje steget menar jag. Jag gör det för att jag tycker det är jättekul.
Olika vägar in i skrivandet
Deras vägar in i författarskapet har sett olika ut. Susanne Åkesson fick en knuff i rätt riktning när hon under en expedition till Nordpolen delade hytt med författaren och illustratören Bea Uusma. Rådet var ”skaffa dig en illustratör”, och när hon senare såg Brutus Östlings foton var det början på ett samarbete som ledde till fyra gemensamma böcker.
För Håkan Wallanders del handlade det om att han stod utan forskningsanslag en period på 00-talet. Då sökte han och kom in på universitetets författarutbildning. En tid som han beskriver som ”skitkul” och där han, som var van vid det vetenskapliga sättet att skriva, fick prova på allt från sångtexter och dikter till texter för barn. Under tiden på utbildningen trillade det in anslag både från Formas och VR och istället för att sakna forskningsmedel hade han helt plötsligt mycket av den varan.
– Men skrivandet var så kul så jag kunde inte släppa det. Istället startade jag mina nya forskningsprojekt samtidigt som jag pluggade klart författarutbildningen. Det här var åren runt 2010.
Blev uppraggad
Anders Brodin har en kortare karriär som författare. Startskottet var när förlaget Natur & Kultur gjorde en, med hans ord ”raggarrunda” på universitetet för fem, sex år sedan i jakten på nya författarämnen. Sedan dess har det blivit två böcker.
– Jag är 67 år och får som längst jobba kvar på universitetet i två år till. Det här är något som jag kan fortsätta med när jag har pensionerats.
Skriver böcker gör de på fritiden. Gärna i avskildhet. Anders Brodin på sin skogsgård i Norrland, Susanne Åkesson i stugan i Roslagen där hon bor granne med Jan Guillou. Håkan Wallander berättar att hans senaste bok bestod av en råtext utan struktur när han fick ett stipendium av Författarförbundet för två veckors vistelse i Aten. När han kom hem igen hade boken tagit form.
Disciplinerad periodare
Medan Anders Brodin skriver fort och på inspiration tar de andra längre tid på sig. Håkan Wallander är en disciplinerad periodare som skriver i sjok. Disciplin i skrivandet är viktigt även för Susanne Åkesson. Inför Bevingade vänner samlade hon på sig mängder med fakta. Sedan skrev hon kapitel för kapitel, art för art, under två och ett halvt års tid.
– På samma sätt som du beskrev, Håkan, så hade jag hamnat i ett läge där jag inte fick forskningsanslag. Jag fick covid när VR-ansökan skulle in och så blev jag av med anslaget. Att skriva boken blev ett sätt för mig att bearbeta det bakslaget och se vad jag kan göra om jag inte får anslag framöver. Kanske kan jag skriva böcker.
Redaktören är guld värd
En bra förläggare och redaktör är guld värd. Det är alla tre överens om. Det personliga anslaget och anekdoterna kommer inte alltid naturligt och att få balans mellan det och fakta är något som de brottas med. Och att dispositionen är viktig fick Anders Brodin erfara när han skickat in sitt första manus till Fångad av fåglar.
– När förläggaren hade läst så fick jag tillbaka manuset med frågetecken och kommentarer som ”jag begriper ingenting”. Då tappade jag sugen. Jag hade ju lagt ner så mycket arbete och tyckte att allt var klart. Projektet låg nere i nästan ett år, men till sist fattade jag vad hon menade och jag ändrade disposition och flyttade kapitel så att det blev en kontinuitet i boken.
Susanne Åkesson och Håkan Wallander instämmer. De har haft samma förläggare som Anders Brodin och hjälpen har varit ovärderlig.
Akademiska rocken väger tungt
– Som forskare är man stöpt i en vetenskaplig form och det är jättesvårt att ta sig ur den och skriva på ett annat sätt. Anekdoter kan jag få till, men så snart det kommer till att skriva fakta utan att ha den vetenskapliga rocken på mig så får jag verkligen slita, säger Håkan Wallander.
Susanne Åkesson flikar in:
– Ja, man måste förenkla och våga göra det. Det är svårt för en forskare att inte vara exakt. Många klarar inte av det.
