Lärarens entusiasm för sitt ämne lär vara en av de viktigaste sakerna som avgör hur mycket studenter lär sig. Den fängslande läraren som öppnar upp en ny värld av spännande kunskaper är ett tacksamt tema för fiktionen. Tänk Robin Williams i filmen ”Döda poeters sällskap”, där han spelar en karismatisk lärare som sveper in på en konventionell amerikansk privatskola och väcker elevernas intresse för poesi genom att framställa den som ett sätt att fånga dagen och frigöra sig från kvävande konformism.
Men kan lärarens engagemang bli så stort att det kommer i vägen för studenternas eget lärande?
Det görs i alla fall troligt i norska författaren Vigdis Hjorths hyllade roman ”Lärarinnans sång”. Den handlar om en universitetslärare i dramatik på Konsthögskolan i Oslo vars liv tar en ny vändning när en student frågar om han får filma hennes undervisning och vardag för ett projektarbete. Projektets centrala tes är att det måste finnas ett starkt samband mellan liv och undervisning. Huvudpersonen tvekar men tackar ja med tanken att det kan ge värdefulla självinsikter.
Recensionerna av ”Lärarinnans sång” har till stor del kretsat kring huvudpersonens plågade tankar om att hon inte lever som hon lär som dyker upp när hon följs av studenten och hans filmkamera. Hon undervisar passionerat om den skarpa samhällskritiken i Bertolt Brechts pjäser, men hur trovärdig är hon egentligen med tanke på sin egen bekväma tillvaro? Sådana grubblerier ligger nära till hands för alla som lever goda liv, men inte kan låta blir att tänka på alla dem som inte gör det.
Romanen handlar också om någonting mer specifikt, nämligen lärarrollen och fallgroparna för lärare som brinner för att förmedla viktiga insikter till sina studenter. Utan att avslöja för mycket av handlingen kan jag berätta att huvudpersonen kommer på att hon tappat bort studenternas perspektiv.
Med skicklig litterär gestaltning – show, don’t tell – visar Vigdis Hjorth hur huvudpersonen antar en massa om sina studenter – att de är ointresserade, att de inte läser pjäserna hon föreläser om utan tror att det räcker att lyssna på henne, och att de inte bryr sig så mycket om de moraliska frågor hon försöker väcka utan mest om den egna karriären. Hon missar att många av dem helt enkelt har svårt att följa med i vändningarna när hon föreläser – att det är hon själv som varit självcentrerad när hon svävat ut i sina egna avancerade tankegångar, utan större hänsyn till var studenterna befinner sig. Som hon formulerar det när hon blir varse sitt misstag: ”för att hjälpa mina studenter att förstå mer, måste jag först förstå vad de förstår. (…) när jag gör min större förståelse gällande utan att förstå vad de förstår, är det för att jag är fåfäng eller stolt, för att jag istället för att hjälpa vill bli beundrad. Den som ska hjälpa och lära ut, måste ödmjuka sig under den hon ska hjälpa och lära.”
Den insikten är värd att överväga för alla lärare som brinner för sin undervisning.
Charlotta Levay
universitetslektor, Företagsekonomiska institutionen
