När jag skriver det här har det precis rapporterats om en kris vid det brittiska public service-bolaget BBC. Krisen utlöstes av att BBC stängde av sportkommentatorn och före detta fotbollsstjärnan Gary Lineker med motiveringen att han hade brutit mot bolagets opartiskhetsregler. Lineker hade kritiserat den brittiska regeringens migrationspolitiska lagförslag – The Illegal Migration Bill – som går ut på att kraftigt minska möjligheten att söka asyl. Titeln är oavsiktligt ironisk; det olagliga är sannolikt lagen själv. Rätten att söka asyl är fastslagen i internationell rätt. Men debatten handlade inte om det, utan om att Lineker tog ställning i en politiskt kontroversiell fråga.
Plikt för forskare att ta ställning
Men vad innebär det att vara opartisk, oavsett om man är verksam i media eller på universitetet? Är det att vara åsiktsneutral i kontroversiella frågor? Nej det är det inte, som väl är. För forskare är det till och med en plikt att ta ställning i samhällsrelevanta frågor, när det finns belägg för det.
Vad som är kontroversiellt skiftar och en risk är att ”opartiskhet” tjänar som täckmantel för att misstänkliggöra kritiskt granskande perspektiv i en alltmer repressiv politisk kultur där det är handlingskraftigt att vara hård, och ”woke” att tycka att det är dåligt om migranter drunknar i havet.
Varför värna akademisk frihet nu?
I Sverige har utbildningsminister Mats Persson gett UKÄ i uppdrag att granska den akademiska friheten. I en debattartikel (Expressen, 221109) talar ministern om att värna kritik och raka diskussioner inom akademin. Det låter ju bra. Men varför beställs granskningen nu? För att ”identitetspolitiken riskerar att leta sig in i universitetsvärlden”. Ministern uttrycker sig som om identitetspolitik är samma sak som cancelkultur. Jag har en nyhet: identitetspolitiken är här sedan länge och det är bra. ”Identitetspolitik” är ett samlingsbegrepp för anspråk på social och politisk förändring baserade i marginaliserade gruppers erfarenheter av orättvisor kopplade till den egna gruppen. Diskrimineringslag som förbjuder särbehandling på grund av kön, etnicitet, sexuell läggning med mera baserar sig på identitetspolitiska insikter. Rättvisefrågor handlar inte bara om universella principer om rätt och fel. Man måste också förstå hur orättvisor manifesterar sig och att fördomar ofta är omedvetna. Inom filosofin har begreppet ”epistemisk orättvisa” etablerat sig som verktyg för att analysera det faktum att personer i marginaliserade grupper har svårare att bli trodda på grund av att deras erfarenheter inte räknas som relevant kunskap. Att den brittiska inrikesministern kallar asyl för falska rättighetsanspråk är ett exempel på det.
Enligt Sveriges utbildningsminister har studenterna en ”identitetspolitisk agenda”. Jag vet inte på vilken grund han hävdar det eller ens vad han menar, men om det innebär att studenter kommer med erfarenheter och insikter som deras lärare inte har och som utmanar det som lätt tas för givet så är det bara att tacka och respektfullt ta debatten, i opartiskhetens namn.
