Under hundratals år var universiteten rena utbildningsinstitutioner. Det dröjde till slutet av 1800-talet innan samhällsuppdraget breddades till att inkludera forskning, och sedan 1970-talet finns också den så kallade tredje uppgiften. Samverkan har på sistone blivit ett allt starkare ledord, och pressen är stark på oss forskare och lärare att göra oss relevanta genom att på olika sätt delta i samhällsdebatten.
Men den kanske viktigaste arenan för universitetens samhällspåverkan glöms ofta bort, nämligen undervisningen.
Utbildar framtidens ekonomer
Vi som skriver detta sysslar med organisationsstudier, inom företagsekonomiämnet. Det betyder att våra resultat oftast är svårare att konkretisera än inom exempelvis naturvetenskap, medicin och teknik. Men vi utbildar kontinuerligt framtidens ekonomer i hur organisationer fungerar, hur de leds och styrs och hur de verkar i samhället. Vi träffar varje termin hundratals unga människor i mycket formativa skeden av deras liv och bidrar till att dana deras världsuppfattningar. De lär sig grundläggande färdigheter och kunskaper, men också nya sätt att tänka, reflektera och resonera. De anställs sedan i både offentlig och privat sektor och arbetar bland annat med organisationsutveckling, HR, ekonomistyrning, marknadsföring, affärsutveckling, och utredningar. Många av dem startar egna företag.
När våra studenter går ut i arbetslivet och befolkar samhällets alla organisationer i flera decennier framöver kommer de kunskaper och insikter de förvärvat inom utbildningen till praktisk användning i det dagliga arbetet, liksom i det långsiktiga utformandet av beslut och strategier. Detta innebär att det vi lär dem påverkar samhället på en lång rad mer eller mindre förutsägbara sätt.
Enorm potential för att kommunicera forskning
Detta innebär en enorm potential för just undervisningen som en arena för forskningskommunikation och samhällspåverkan, vilket vi tycker borde uppmärksammas betydligt mer av politiker och allmänhet. Men även internt: Alltför ofta hör vi kollegor klaga på ”undervisningsbördan”. En sådan inställning riskerar att bli självuppfyllande om undervisningen prioriteras ner till förmån för forskning och forskningskommunikation. Men den som istället tar undervisningen på större allvar och knyter den till aktuell forskning, både från den lokala miljön och den globala forskningsfronten, får en utmärkt kanal för att se till att forskningsresultat inte bara sprids för en intern publik, utan också på sikt kommer till nytta i samhället.
Vi är absolut inte emot att forskning kommuniceras i debattartiklar, paneldebatter och inspirationsföreläsningar. Men vi tror att den alltför ofta drunknar bland alla självutnämnda experter och klickbeten och därför sällan gör något djupare avtryck.
Samverkar genom studenterna
Vi menar att undervisningen har jämförelsevis mycket större potential. Vi vill därför uppmana de som ställer krav på oss forskare och lärare att aktivt samverka med omgivande samhälle att bättre uppmärksamma att vi redan mycket aktivt ägnar oss åt sådan samverkan, genom våra studenter. Undervisningen bör återupprättas som en viktig arena för samhällspåverkan, istället för att nedvärderas till förmån för jämförelsevis mycket flyktig medverkan i media och samhällsdebatt.
Olof Hallonsten & Stephan Schaefer
universitetslektorer, Företagsekonomiska institutionen
