”Ja. Det var en lycklig tid. Så här långt efteråt ser jag alldeles tydligt att den var lycklig.”
Inledningen till Lars Gustafssons Tennisspelarna påminner om när jag 1985 sökte och fick mitt första anslag från dåvarande Naturvetenskapliga forskningsrådet NFR, numera Vetenskapsrådet VR. I jämförelse med den detaljreglering som gäller för dagens ansökningar var det en ansökan på fri vers som resulterade i ett ramanslag att användas efter bästa förstånd och med obetydliga krav på rapportering. Ingen datalagringsplan, inga etiska tillstånd, ingen årlig ekonomirapportering, inga krav på ”öppen publicering”. Jag antar att rådet utgick från att jag skulle följa rådande lagstiftning om jag beviljades medel. En enkel blankett och några bilagor. Förvaltningspålägget var 3,1 procent.
Blodigt allvar
Att jag skulle rapportera mitt sista VR-anslag senast den 31 mars i år kom inte som någon överraskning. Det fanns i kontraktet men redan två minuter över midnatt på årets första dag önskades jag Gott Nytt År av ansöknings- och rapporteringssystemet Prisma: ”Det är nu dags för ekonomisk återrapportering av bidrag”. ”Senast 2023-03-31 14:00 behöver du ha granskat/godkänt rapporten.” Kunde inte VR som med oerhörd detaljrikedom instruerar om hur anslag skall sökas och rapporteras ha instruerat IT-systemet att vänta med påminnelsen till årets första arbetsdag? Måndagen den 2 januari påmindes jag förvisso om ”vetenskaplig rapportering” vilket i jämförelse framstod som ett fall framåt. Under mars fick jag sex ytterligare påminnelser. Jag förstod att det var blodigt allvar men tänkte samtidigt tanken att låta bli att rapportera? Bara för att se vad som hände? Nyfikenhetsdriven aktionsforskning! Skulle universitetet bli återbetalningsskyldigt eller skulle jag drabbas av personliga repressalier?
Rapportera till vilken nytta?
Rapporten lämnades in i tid inklusive nyckelord, redogörelse för ”adresserade forskningsfrågor” och deklaration av kön (ingetdera hade ändrats sedan jag sökte anslaget). Rapportering av projektdeltagare föreföll meningslös och omöjlig. De 17 publikationerna med mer eller mindre stöd från anslaget har 45 medförfattare. Rutan för patent jag sökt och beviljats under perioden liksom företag som bildats är resultatet av tidigare anslag från VR och andra finansiärer så den rutan blev tom. Relevansen för de globala hållbarhetsmålen (Agenda 2030) var en ny aspekt men varför begränsa till tre? Min forskning under 45 år är resultatet av stöd från de flesta möjliga (och omöjliga) finansiärer. En nyckel till framgång har varit att inte fästa så stort avseende vid var pengarna kom ifrån och hur de var avsedda att användas. Inga olagligheter men ofta långt ifrån forskningsplanen. Detaljstyrning har inte bidragit med något positivt.
Vem läser dessa rapporter och till vad nytta? Kanske är det bara jag som blivit gammal? Yngre kollegor verkar acceptera pålagorna vilket dock kan vara ett utslag av att de saknar val eller inte var med på den gamla goda tiden. Jag är lättad över att numera inte behöva lämna in tjugo fysiska exemplar av ansökan. Allt var inte bättre förr men det är mycket värre nu!
Christer Löfstedt,
professor vid Biologiska institutionen
