Det är för sitt forskningsbidrag till ultrasnabb laservetenskap och attosekundfysik som Anne L’Huillier belönats.
– Jag har inte riktigt landat i detta ännu. Jag har fått priser förut för min forskning, men det här är helt otroligt, väldigt speciellt. Det hade jag inte väntat mig!
Hyllar pionjärer
Wolf Prize – ett internationellt pris som ges till forskare och konstnärer från hela världen – delas ut av Israels president för prestationer ”i att främja vetenskap och konst för mänskligheten och för vänskap mellan folk, oavsett ras, religion, kön, geografisk plats eller politisk uppfattning”. Det tänks hylla ledare och pionjärer inom vetenskap och konst som genom sin forskning har bidragit till en bättre värld.
Första gången det delades ut var 1978. Fysikpriset gick då till kinesisk-amerikanskan Chien-Shiung Wu. Anne L’Huillier är första kvinnan efter henne som får utmärkelsen.
– För mig är det här ett karriärpris – min forskning har redan från början handlat om det här fältet. Jag har så många som jag vill fira det tillsammans med: min forskargrupp, mina kollegor på avdelningen för atomfysik, mina gamla kollegor i Frankrike och min familj förstås.
Särskilt erkännande av attosekundfysik
Hon konstaterar att priset innebär ett alldeles särskilt erkännande för attosekundfysik som forskningsfält. Men – hur ska man beskriva attosekundfysik för någon utanför Fysicums väggar?
Vi börjar med att fastslå att en attosekund är ett otroligt kort tidsintervall – vi talar om en miljarddel av en miljarddel av en sekund. Extremt korta ögonblick, alltså.
– En attosekund förhåller sig till sekunden som en sekund förhåller sig till universums ålder. Det matchar tidsskalan för hur elektroner rör sig inuti atomer eller molekyler, säger Anne L’Huillier.
Varför är tidsaspekten så viktig?
– Det handlar om att kunna fånga och kartlägga rörelsen med hjälp av ultrakorta ljuspulser, ungefär som när en kamera måste ha mycket kort exponeringstid när motivet rör sig snabbt. Elektroner är dessutom inte några partiklar i klassisk mening i detta sammanhang – de är mer en våg – och attosekundfysik handlar om att beskriva, karaktärisera, dessa vågor.
Anne L’Huillier föddes i Frankrike, läste matematik och fysik på universitetet i Paris, och disputerade inom atomfysik 1986. Året därpå började hon sin forskning i det fält som så småningom utvecklades till och fick benämningen attosekundfysik.
– Då var detta ett väldigt smalt område. Det har vuxit genom årens lopp, och även när vi kanske trott att vi har upptäckt vad som kan upptäckas, har utvecklingen ändå bara fortsatt och nya spännande idéer har kommit upp. För mig som forskare är det ett privilegium att ha varit så länge inom samma fält och ha fått se kunskapen, teknologin och tillämpningarna utvecklas. Jag tycker jag har haft väldigt mycket tur i mitt val av forskningsämne.
Kom till Lund 1992
Till Lund kom hon eftersom det franska forskningsinstitut där hon arbetade, hade ett samarbete med Lunds universitet som då höll på att bygga nytt, avancerat laserlaboratorium. Fem år senare, 1997, blev hon professor på LTH vid Lunds universitet. Här är hon nu verksam inom Lunds Lasercentrum och leder en forskningsgrupp, som med hjälp av ultrakorta ljuspulser, som genereras med laserteknik, ger en inblick i atomernas mikrokosmos.
På frågan vad det var som styrde valet, och vad det är som är så roligt med attosekundfysik, tvekar hon inte ett ögonblick:
– För det första är det experimentellt och att vi jobbar med state-of-the-art-, lasrar och instrumentering, rent tekniskt. Men samtidigt är det otroligt roligt, rent teoretiskt! I det här fältet går det att förena teori och experiment, atomerna och kvantfysiken med ljuset och optiken.
