Det råder en lite nervös men samtidigt uppsluppen stämning i domkyrkan när promotorerna övar inför morgondagens promotion. Detaljerna är viktiga för att ceremonin ska upplevas som högtidlig. Akten då doktorerna får sina insignier får inte gå för fort. Promotorerna måste sätta på hatten eller kransen med värdighet, vid rätt tidpunkt och komma ihåg att avsluta ceremonin med det latinska ordet vale och inte salve, och så vidare.
– Jag tycker om när det är mycket att tänka på och det här förbereds med stor noggrannhet. Om någon blir besviken för att det inte blev som personen hade föreställt sig skulle det vara ledsamt, säger domkyrko-klockaren Elisabet Nord, som tillsammans med universitetets övermarskalk Carin Brenner håller i många av trådarna under promotionen.
Dagen före promotionen när allt ska repeteras är det Elisabet Nords jobb att se till att arbetet flyter på smidigt. Hon går omkring bland tekniker, kameramän, marskalkar och kransflickor och arbetsleder och är beredd att rycka in där det behövs.
Delar sin tid
Elisabet Nord står med ett ben i kyrkan och ett i universitetet. Hon har delat sin tid mellan kyrkjobbet och att skriva en avhandling i Gamla testamentets exegetik. När vi träffar henne i maj ska hon disputera om någon vecka och promoveras den tredje juni.
– Det känns roligt att få vara med om promotionen själv. Jag har jobbat på doktorspromotioner sedan 2007 då jag började arbeta i domkyrkan. Domkyrkoklockare har jag varit sedan 2019.
Titeln domkyrkoklockare leder ofelbart tankarna till den puckelryggige Quasimodo i Victor Hugos ”Ringaren i Notre Dame”. Men Elisabet Nords vardag är givetvis långt ifrån en klockares i 1400-talets Paris. En modern domkyrkoklockare arbetsleder vaktmästeriet i domkyrkan. Hon planerar verksamheten med domkyrko-kaplanen, schemalägger, hanterar inköp och ser till att det finns sådant som oblater, ljus och vin till gudstjänsterna. När det är dags för domkyrkans klockor att ljuda kan hon,
eller de andra vaktmästarna, ombesörja allt via en dator.
– Flera av ceremonierna som sker i kyrkan som dop, vigsel, begravningar och promotioner, hör till det vardagliga för oss som jobbar här, men är unika tillfällen i livet för de som deltar i dem. Det måste helt enkelt bli bra, säger Elisabet Nord.
Bäst när deltagarna är nöjda
Hon tycker att det bästa med arbetet är när de som deltar i ceremonierna är nöjda och har fått ett fint minne med sig.
Mitt under genrepet kommer ”kanon-killen”, det vill säga han som via en lina som dras från kanonerna och in i kyrkan signalerar när de ska avfyras. Det är kanonkommunikation som fungerade långt före mobilernas tid, och gör så än idag. Alla måste veta sin roll för att allt ska klaffa nästa dag, för då är det skarpt läge. När de 297 doktorerna ska ta emot sina insignier – hatten eller kransen, ringen och diplomet – måste allt fungera perfekt.
