Frågan om hur man ska kunna informera framtidens människor aktualiserades i samband med beslutet om slutförvaringen av de svenska kärnavfallsdepåerna i januari i år. Kärnavfallet ska placeras 500 meter ner i berggrunden inkapslat i koppar och sedan bäddas in i bentonitlera. Varningarna om vad det är och var det finns behöver kunna förmedlas 100 000 år framåt i tiden.
Ola Wikanders uppgift i det avslutade SKB-projektet var aldrig att komma med lösningar.
– Men om jag skulle spekulera så är nog det viktigaste redundans, det vill säga att sprida riskerna genom många olika metoder, på många olika språk, i många olika genrer inom språken via muntlig tradering, inristningar i sten och vägg, skrift på papper och så vidare. Och sedan hålla i minnet vilka problem som finns med de olika metoderna för att kunna felrätta sig själv, säger Ola Wikander.
Absurda tidsramar
Han påpekar att tidsramarna är absurda och att det är svårt att ta höjd för 100 000 år framåt i tiden. Det längsta tillbaka forskningen har kommit vad gäller språkrekonstruktion är cirka 5000 – 6000 år. Det går inte att veta hur ett samhälle ser ut så långt in i framtiden – eller om det ens finns ett.
– Vi kan ju mycket väl tänka oss en framtid som är extremt primitiv som ett slags mutant/ Road warrior-samhälle med människor som gör allt för att bara få tag i lite koppar, säger Ola Wikander. Men man kan också tänka sig ett samhälle som är ultraavancerat där man verkligen ser ner på vår tid och tänker sig att det där med radioaktivitet bara var någon sorts vidskeplighet de höll sig med, fortsätter han.
Ola Wikander har undersökt hur det har gått att förmedla information språkligt genom historien, dels genom att peka på hur språk, till exempel engelskan, förändrats under 1000 år, dels genom att inventera språkhistoriska exempel som tydligt illustrerar hur komplicerat det är att använda språk.
Svårt att förutse ett språks överlevnad
En föreställning som finns är att om man kan förutspå vilka språk som kommer att överleva kan man använda dem.
– Språk överlever inte på grund av sin darwinistiska kraft. Det finns en idé om att engelskan skulle ha överlevt så länge på grund av att det har så många ord, säger Ola Wikander. Men nej, det har spridit sig så mycket på grund av det brittiska imperiet och USA:s dominans efter andra världskriget. Det är ofta politiska beslut som avgör huruvida språk sprider sig eller överlever, fortsätter han.
Det räcker inte att enbart använda sig av många språk. Det är inte så, säger han, att om språk X överlevt har hela språket överlevt. I många antika språk finns bara delmängder av språket kvar, kanske från en viss genre av text.
– Det handlar alltså inte bara om att öka chanserna att framtida generationer ska förstå vårt budskap genom att använda många språk för att varna, utan också genom att använda många stillägen och genrer inom samma språk.
Nukleärt prästerskap
Diskussionen kring hur man ska kommunicera till framtida generationer om radioaktivt kärnavfall har pågått sedan tidigt 1980-tal.
Ett förslag som lades fram då av semiotikern Thomas Sebeok var att använda sig av religiösa gruppers ofta mycket framgångsrika metoder för att föra vidare text via muntlig tradering i seder och ritualer.
– Han tänkte sig ett nukleärt prästerskap, en hemlig oligarki, som förde vidare den här kunskapen muntligen i en oerhört elitär liten grupp medan populasen fick fira årliga ritualer och seder, utan att få reda på varför, berättar Ola Wikander.
– Problemet är att religiösa grupper nästan alltid har omtolkat muntligt traderade texter. De vill förstå den verkliga betydelsen och tolkar texterna utifrån den tid de lever i. Texten är nästan stavelsekorrekt bevarad men inte betydelsen av den, säger Ola Wikander.
Han återkommer till vikten av redundans både vad gäller antal språk och genrer. Varningsinskriptionerna på framförallt gravar var under antiken en stor genre.
Struntade i gammal varning
Ett exempel han brukar använda för att illustrera problemet med varningsinskrifter är en fenicisk kungagrav från 500-talet f kr.
– Graven har en lång litania om allt hemskt som ska hända den som öppnar den. Idag finns sarkofagen på Louvren i Paris. För de franska arkeologerna hade inskriptionerna inte samma värde som för fenicierna som trodde på gudarna i varningen, säger Ola Wikander.
Med andra ord; det som fungerade som en varning för 2500 år sedan fungerade inte på 1800-talet. Ett av de största problemen när det gäller varningsinskriptioner är den så kallade omvända psykologin: om någon säger att man inte får göra något kommer någon att göra det.
Viktigt med historisk språkvetenskap
Ola Wikander konstaterar att för att informera framtidens människor krävs att vi håller historisk språkvetenskap vid liv. Det kan verka paradoxalt säger han, men historisk språkvetenskap och kulturvetenskap om hur språk och samhällen förändras behövs för att förstå budskap som om 100 000 år kommer att vara forntida.
