Enligt den Europeiska sociala stadgan har statslösa och flyktingar, som faller under flyktingkonventionens definition, rätt till hälso- och sjukvård på samma villkor som landets medborgare. Men flyktingkonventionens definition inkluderar endast personer som flyr på grund av fruktan för förföljelse på grund av specifika diskriminerande grunder. Detta inkluderar inte flykt på grund av urskillningslöst våld som krig.
Alla asylsökande har rätt till olika typer av nödvändig sjukvård som inte anses kunna vänta. I vissa fall har de dock rätt till mer än så.
– Rätten till hälsa är en bred rättighet som ska möjliggöra tillgång till olika förebyggande åtgärder, som vaccinationer eller screeningar för att förebygga sjukdomsfall. I några länder, inklusive Sverige, begränsar man tillgång till dessa typer av åtgärder för alla asylsökande och tillhandahåller bara de absolut nödvändigaste insatserna, säger Yana Litins'ka, universitetslektor i offentlig rätt vid Juridiska fakulteten, och författare till studien ”Healthcare Services for Asylum-Seekers: Untangling the European Social Charter” publicerad i Medical Law Review.
Otydlig rätt till hälsa
Europeiska sociala stadgan kräver att vissa asylsökande, som de som ansöker om skydd på grund av fruktan för förföljelse, ska få rättigheter på samma villkor som medborgare. Därutöver finns olika sätt att kategorisera asylsökande som bland annat baserar sig på varför de flyr, vilket medborgarskap de har och om man kan anse dem vara bosatta i landet. Denna kategorisering påverkar i sin tur vilken typ av sjukvård de har rätt till – vilket skapar otydlighet och omotiverade skillnader, menar Yana Litins'ka.
Rätten till hälsa är en bred rättighet som ska möjliggöra tillgång till olika förebyggande åtgärder.
Ytterligare en försvårande omständighet är att statusen som asylsökande, som är tänkt att vara temporär, i praktiken kan pågå i många månader eller år. Flyktingar löper också en förhöjd risk att drabbas av diverse hälsoproblem, som post-traumatisk stress, ångest, hjärtsjukdomar och stroke, enligt WHO.
– Nationell lagstiftning använder ofta vaga termer som "nödvändig behandling" eller "nödvändig vård", vilket ytterligare kan försvåra tolkningen. Vaccinationer och vissa typer av screeningar skyddar dessutom inte bara individen utan även samhället i stort, vilket gör dem särskilt viktiga, säger Yana Litins'ka.
Europeiska kommittén för sociala rättigheter, som är en del av Europarådet, har i uppdrag att granska hur medlemsländerna efterlever bestämmelserna i den Europeiska sociala stadgan.
Yana Litins'ka uppmanar kommittén att se över vissa termer för att göra dem mer inkluderande.
– Internationella fördrag, som FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, kan eventuellt tjäna som grund för en utökning av stadgans räckvidd. Nationell lagstiftning kan också utöka tillgången till vård för marginaliserade grupper, säger Yana Litins'ka.
