Genom OA-tidskrifterna blir forskningsresultaten fritt tillgängliga på nätet, men genomgår samma granskningsförfarande som för traditionella tidskrifter. De finansieras genom en publiceringsavgift, Article Processing Charge (APC), vilket innebär att kostnaden för publikationen läggs på forskaren istället för på läsaren.
Men den ekonomiska modellen och enkelheten att starta tidskrifter har gjort att många oärliga förlag har etablerat så kallade rovdjurstidskrifter. Deras syfte är att lura till sig APC-pengar och de publicerar allt, utan den utlovade kvalitetsgranskningen, så länge forskaren betalar.
– Oseriösa tidskrifter har blivit ett stort och vanligt förekommande problem och vi på biblioteket får många frågor om det här, säger Aprile Clark, bibliotekarie på Bibliotek & IKT, Medicinska fakulteten.
Falsk information på hemsidor
Rovdjurstidskrifterna har vilseledande eller falsk information på sina hemsidor och ofta tar de sig ett namn som är förvillande likt en seriös tidskrifts, eller så kapar de helt enkelt en seriös tidskrifts namn. Pressen att publicera sig plus tidsbrist gör att det är lätt att forskare går i fällan.
– Eftersom kvalitetsgranskningen hos dessa tidskrifter är bristfällig eller icke-existerande undergräver det förtroendet för forskning då risken är stor att felaktigheter, som annars förmodligen hade upptäckts i kvalitetsgranskningsprocessen, publiceras. Det kan även få allvarliga konsekvenser för den individuella forskaren eftersom resultaten inte blir sökbara i relevanta databaser och personens karriär och anseende kan ta skada.
Gråzon av tidskrifter
Det finns även en gråzon av tidskrifter som inte har ont uppsåt, men ändå har brister vilket bidrar till att det kan vara svårt att bedöma deras kvalitet. Mörkertalet för hur många forskare som blir lurade är stort. Ofta skäms man och vill inte skylta med att man publicerat sig i en oseriös tidskrift. Bäst är det såklart om forskare vänder sig till sitt fakultetsbibliotek eller till UB:s avdelning för vetenskaplig kommunikation innan de skickar in ett manuskript. På det sättet kan biblioteket hjälpa till att kontrollera tidskriften.
– Om man redan skickat in manus och blir misstänksam är man tyvärr ofta i klorna på tidskriften. De gömmer sig bakom falska adresser och gör sig omöjliga att få tag på. I Olgas fall (se nedanstående artikel) hade de ett ”virtuellt kontor” i Las Vegas. Ingen svarade när vi ringde och när jag googlade telefonnumret fick jag upp en mängd tidskrifter med samma struktur på webbsidan och samma falska kontaktuppgifter.
Kunde inte stoppa publicering
De publicerade även Olgas artikel trots att hon inte betalade, helt enkelt för att varje publicerat manuskript bygger upp deras trovärdighet så att fler ska bli lurade. Fakturan de skickade till Olga var på 1 200 USD och kan ofta vara högre, så det finns mycket pengar att tjäna. Det finns svartlistor, men eftersom de är svåra att hålla uppdaterade, brukar biblioteket rekommendera att man istället vänder på det och kollar en så kallad safelist. DOAJ (Directory of Open Access Journals) som listar kvalitetskontrollerade OA-tidskrifter, är en databas som först startade vid LU och som nu används internationellt.
– Vi brukar också tipsa om checklistan www.thinkchecksubmit.org som hjälp med att kolla upp en tidskrift innan man skickar in sitt manus. Jag vill framhålla att man inte ska undvika att publicera i OA-tidskrifter, men man kan behöva avsätta en stund för att undersöka tidskriften noggrant, säger Aprile Clark.
Läs mer i artikeln nedan om forskaren Olga som blev lurad av en rovdjurstidskrift.
