Mänskliga rättigheter har utsetts till ett av Lunds universitets fem profilområden. Forskare från sju fakulteter är med i samarbetet. Men vad är det för ett åtagande egentligen? Vad innebär det att tvärvetenskapligt ge sig i kast med en global utmaning som också är ett politiskt konfliktämne och i grunden en värdefråga?
Att ringa in mänskliga rättigheter som ett fält för forskning, utbildning och samverkan innebär att hantera gråzoner – Hur långt sträcker sig de mänskliga rättigheterna? Hur mycket krävs för att en rätt till någonting ska vara tillfredsställd? – men i dessa gråzoner finns ideologiska och moraliska tvistefrågor.
En ytlighet som tar sig olika uttryck
Är man verksam inom rättighetsfältet så är man sannolikt bekant med ett närmast mytomspunnet yttrande, levererat när FN antog den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna 1948: ”Vi är överens om rättigheterna, så länge ingen frågar oss varför.” Den Allmänna förklaringen sågs som ett kvitto på att man över nations-, kultur- och religionsgränser kan enas om hur mänskliga rättigheter formuleras och att den enigheten räcker.
Men tilliten till att mänskliga rättigheter kan kopplas loss från politiska, religiösa och etiska konflikter – och sväva lite ovanför den solkiga ideologiska vardagen – har alltid varit förfelad och har bidragit till en ytlighet som tar sig olika uttryck.
Koppla till en konkret intervention
Ett är att mänskliga rättigheter ses som identiskt med innehållet i FN:s rättighetskonventioner, som vore de icke-förhandlingsbara Mose stentavlor för vår tid. Ett annat är att mänskliga rättigheter associeras med regler och förpliktelser. Tanken är då att om det finns en rätt till någonting så är det också tydligt vad den rättigheten kräver och vad det innebär att kränka den. En rättighetskränkning ska gå att koppla till en konkret intervention. Och så är det ibland. Om en repressiv regim fängslar eller dödar en politisk dissident, så fungerar den tankefiguren. Men för rätten till en skälig levnadsstandard, hälsa och en hållbar miljö fungerar den inte alls. Så vad gör man då?
"Bara" som policymål
Man kan så klart hävda att skälig levnadsstandard, hälsa och en hållbar miljö inte bör ses som mänskliga rättigheter alls, utan ”bara” som policymål. Eller så drar man slutsatsen att rättighetsuppfyllelse är en bökig fråga om hur institutioner är organiserade, hur man prioriterar politiskt, vem som ges makt över vem, hur man värdesätter människors erfarenheter och ytterst om att se världen ur en rättighetslins, med fokus inställt på de mest sårbara och utsatta i samhället. Vad innebär det att säkerställa så god hälsa som möjligt för alla, inte minst de med sämst förutsättningar? Inte bara allmän tillgång till vaccinationer och sjukvård, utan även sådant som säkra arbetsvillkor och en respektfull social och politisk kultur. Det kräver i sin tur metoder för att hantera just de politiska, religiösa och etiska konflikter som yttrandet från 1948 sopar under mattan. Då behövs minst sju fakulteter och en ny fråga: hur organiserar man ett jämlikt och inkluderande samhälle, som är fritt och tryggt för var och en?
Lena Halldenius
professor i mänskliga rättigheter
Historiska institutionen
