– Jag har fått chansen att göra något slags mjuklandning. Någonting jag längtat efter men inte har haft tid och kraft för. Under hela resans gång har mitt arbete här handlat om att ordna pengar för att kunna förverkliga utställningar och utveckla verksamheten. Men däremellan har det dykt upp väldigt många roliga och häpnadsväckande saker som aldrig kommit med i de slutliga utställningarna eller publikationerna.
Nu har Per Karsten – som chefat på Historiska museet sedan 2004 – fått pengar av Thora Ohlssons Stiftelse för att samla just de där berättelserna och detaljerna, och väva samman dem till den fascinerande historien om museet.
– Det handlar om 300 år i Lund av museal och arkeologisk verksamhet och det är en mycket spännande historia, som ännu bara är sporadiskt berättad.
När Per Karsten tillträdde som museichef var uppdraget digert.
– Vi skulle, utan medel, se till att öppna museet för allmänheten. Hur får man universitetet, Statens fastighetsverk och Riksantikvarieämbetet att samlas kring detta? Här fanns inga utrymningsvägar och därmed var det inte tillåtet att ta in folk. Bara på entréplanet var det fem olika golvnivåer.
Elva byggetapper senare konstaterar han att det är ett långsamt och dyrt sätt.
– Men det är de förutsättningar vi har: att ta det rum för rum. Museet har en ständig, otrolig utvecklingspotential. Och från att tidigare ha varit helt okända inom universitetet, eller åtminstone väldigt vagt definierade, har vi under de senaste rektorsperioderna lyckats bli ett reklamfönster för universitetets kulturarv och fått till stånd ett mycket bra samarbete med de andra kulturverksamheterna inom lärosätet. Vi stärks mycket av att ha gått samman med Skissernas Museum i projektet med ett gemensamt magasin.
Vad kommer du att sakna mest?
– Väldigt mycket. De extremt tidiga morgnarna när jag låser upp museet. När jag skojar med mig själv och rörelsedetektorerna, och säger varde ljus och känner mig lite som en gud. Det är timmarna före stormen, när man kan tänka en tanke från början till slut. Ibland när jag gått här ensam har jag anropat Otto Rydbeck och mina andra företrädare. Men de har varit tysta hittills.
– Jag kommer också att sakna skaran av otroliga medarbetare. Alla som på ett förunderligt sätt strävar på mot förändring och förbättring med drivkraft och energi. Mycket av arbetet bakom kulisserna förtjänar att tas del av fler. Museet är så mycket mer än att se vackra ting i en monter.
Många oväntade möten, märkliga sammanträffanden och fantastiska upptäckter har skett under åren.
– Sösdalafyndet till exempel – denna unika ryttarutrustning från 400-talet. Forskarteamet försökte förstå vad det var man lagt ner i jorden i mellersta Skåne. Konservatorn Lovisa Dal åker då till Gotland för att mikroskopundersöka sadel och betselbeslag – och en hel mikrovärld öppnar sig. Nackhåren reser sig och det vi ser är något fullständigt sensationellt: Existensen av en tidigare helt okänd teknologi som implicerar en högt utvecklad optik, en för ögat nästan osynlig precision. Att dekorera utan att det mänskliga ögat ens kan se!
Favoriten för Per Karsten, om han måste välja, blir dock Peder Winstrup – en av de bäst bevarade kropparna från 1600-talets Europa.
– Undersökningen vi gjorde av vår käre biskops kropp och kista visar att man kan använda våra kulturhistoriska fynd på helt nya tvärvetenskapliga sätt. Samma sak gäller våra mänskliga kvarlevor som ju ofta förekommer i debatten. De är helt unika medicinska arkiv från sten-, brons- och järnåldern. De speglar sjukdomar, epidemier, hälsovillkor, och det ska bli väldigt intressant med de kommande Uppåkraundersökningarna som kanske ger oss svar om den justinianska pesten härjade här uppe!
Per Karsten betonar kraften i det arkeologiska fyndet.
– När vi hade lånat Peder Winstrups kropp och jag höll ett traditionellt föredrag först, och sedan frågade: Ska vi gå och träffa honom nu? Att värdigt, respektfullt lyfta av locket, rent bokstavligt. Kött, skinn, hår blir så mycket mindre skrämmande. Jag kunde använda minnena av min egen pappa på hans dödsbädd – de smala, sjukdomsmärkta benen.
Det är viktigt att kunna relatera till sig själv och sina erfarenheter, menar han, och konstaterar att det ofta är skolbarnen som vågar ställa de bästa frågorna.
– I en tid där vi gömmer undan döden är det likväl döden som är det mest demokratiska vi har. Vi har det gemensamt med alla nu levande människor.
Visst är det också med stort vemod han lämnar sin post.
– Museet står inför stora utmaningar. Det är en kritisk fas med ett nytt magasin, planering inför den nya järnåldersutställningen ”Uppåkras skattkammare”, och ett splitter nytt Domkyrkomuseum.
Samtidigt, konstaterar han, har det naturligtvis varit slitsamt. Förvaltning och byråkrati har ökat de senaste tio åren och att ändå behålla entusiasmen har inte alltid varit lätt.
– Jag ser med tillförsikt fram emot att Sofia Cinthio och Lovisa Dal tar över ledningen med benäget bistånd av styrelseordföranden Göran Larsson.
Nästa år viger Per Karsten sålunda sin tid inte bara åt boken om museets historia, utan också åt att passa sitt tvååriga barnbarn – och åt fågelskådning.
– Jag behöver se om mitt eget hus och försöka finnas för nära och kära, inte minst för mitt barnbarn. Jag kommer också att utveckla mitt livsintresse, fågelskådningen. Den är min bensin. Den totala närvaron i nuet. Fåglarna skiter fullständigt i mitt dagsschema. Om jag inte följer med och tittar missar jag dem. Det är också ett sätt att lära känna mitt landskap. Det finns inte många skogsstigar eller vägar som jag inte har varit på i Skåne.
