Hur gör man karriär på Lunds universitet?
Jag började på Lunds universitet för snart fyra år sedan, först som biträdande forskare och sedan 2023 som forskare. Trots en nu ganska ansenlig tid som anställd har jag fortfarande svårt att förstå hur karriärvägen för en forskare ser ut på Lunds universitet, men jag börjar begripa hur den inte ser ut.
Jag har med åren lärt mig att lärartjänster är det finaste man kan ha, och att en sådan tjänst är fullständigt nödvändig om man vill göra karriär, i bemärkelsen bli professor. Men jag har fortfarande inte lyckats förstå hur jag ska få en sådan tjänst. Något som är helt klart är att det inte räcker med att göra det som förväntas av en, det vill säga undervisa, dra in forskningsmedel, handleda doktorander och samverka med samhället. För allt det har jag gjort och mer därtill.
Den medicinska fakulteten, där jag arbetar, lade nyligen fram vad de kallar en handlingsplan för lärar- och forskartjänster. En plan, som namnet till trots fokuserar mest på det förstnämnda och lämnar mycket att önska vad gäller handlingskraft kopplat till karriärutveckling för oss forskare. Detta trots att så kallad ”övrig forskande personal” är den överlägset största personalgruppen (482 personer) vid fakulteten efter doktorander. Som jämförelse finns det 151 lektorer/biträdande lektorer. Fakulteten har alltså ansträngt sig för att ta fram en plan för en minoritet av de anställda.
Jag har nu efter några år börjat vänja mig vid att betraktas som något av en andra klassens anställd men känner ändå att jag vill peka på några skillnader som finns mellan lärare och ”övrig forskande personal” som i mina ögon framstår som relativt orimliga.
• Forskare kan inte vara examinator för kurser, alldeles oavsett hur lång erfarenhet de har av undervisning. I mitt fall leder det till den smått komiska situationen att den postdok jag handleder är examinator på en kurs som jag leder och ansvarar för.
• Lärare som får externa forskningsmedel får en ”bonus” av Medicinska fakulteten. Detta gäller inte för forskare som lyckas med samma bedrift. Detta förstärker den ojämlikhet som redan finns mellan lärare (som har delar av sin tjänst finansierad av fakulteten) och forskare (som inte har det). Allt enligt den bibliska principen om att till den som redan har skola vara givet.
• Vi får ofta höra hur viktigt det är att lärare prioriteras för undervisningsuppdrag. Samtidigt är det så att undervisningen inom magisterprogrammet i folkhälsovetenskap där jag själv är verksam, i stora delar leds av personer som inte har lärartjänster. Programmet har under många år varit ett av de mest sökta programmen i Sverige, men signalen från fakulteten är att de undervisandes insatser inte är lika mycket värda.
• Uppdelningen mellan lärare och övrig forskande personal skapar svårmotiverade löneskillnader där personer som utför liknande jobb har väsentligt olika löner. Personer med lärartjänster har alltså en tryggare finansieringssituation och högre lön. Det här skapar inneboende ojämlikheter och underminerar den kollegiala sammanhållningen.
Det finns fler exempel.
Det som skaver mest är att det som forskare inte finns några karriärvägar. Den karriärväg som stakas ut i handlingsplanen är att man inte ska vara forskare – vi ska bli lektorer. Men den som läst de senaste årens ekonomiska redovisningar för Medicinska fakulteten vet att utsikterna för detta är skrala, för att uttrycka sig milt.
För att komma tillrätta med de här och andra skevheter och skapa bättre förutsättningar för alla som forskar så bör fakulteten ta fram en betydligt mer enhetlig och sammanhållen handlingsplan. En plan som är grundad i hur verkligheten ser ut och som strävar efter att skapa goda karriärvägar för såväl forskare som lärare vid fakulteten.
Konsekvensen för min egen del är att jag harvar på. Som tur är gillar jag som sagt mitt jobb! Men vid det senaste medarbetarsamtalet tog jag bort målsättningen om att ”få en lärartjänst” ur min personalplan. Varför kan man undra, för jag är en person som gillar att sätta mål. Men är det rimligt att sätta målsättningar för något som jag inte har någon som helst kontroll över?
Jag tycker inte det.
Jesper Sundewall
Forskare och docent i globala hälsosystem vid Institutionen. för kliniska vetenskaper, Malmö
Svar från vicedekanen vid Medicinska fakulteten:
Vi jobbar på ett mer hållbart karriärsystem
Bäste Jesper Sundewall, vi i ledningen för Medicinska fakulteten vill tacka dig för din kritik. Din berättelse påpekar för oss kända brister gällande ett sammanhållet karriärsystem för unga forskande och undervisande medarbetare. Det är en fråga som fakulteten arbetar intensivt med för att åstadkomma en förbättring, trots snävare ekonomiska förutsättningar de senaste åren.
Som du själv skriver har fakultetens arbete med förändring av tjänstesystemet hittills resulterat i en ny handlingsplan som innefattar en ökad tydlighet avseende karriärgången för medarbetare med lärartjänst. Otydliga karriärvägar även för yngre forskare beskrivs i denna plan (s. 10) som den högst listade av kvarstående utmaningar. Att planen i sin nuvarande form främst innebar reformer avseende hantering av lärartjänster berodde på att fakultetens ekonomiska situation krävde snabba insatser inom det området.
Vad gäller de personer som arbetar med forskning och undervisning utan lärartjänst, så arbetar en engagerad grupp sedan början av 2023 med att ta fram ett förslag på ett hållbart karriärsystem som vi hoppas, inom en snar framtid, ska skapa tydligare villkor och förväntningar bland de som börjar arbeta hos oss. Detta med syfte att skapa en mer heltäckande handlingsplan, som innefattar olika karriärvägar, även för de många medarbetare som inte har lärartjänst. Ett rättvist och hållbart karriärsystem för våra medarbetare är en framtidsfråga som vi betraktar som en av de allra viktigaste. Vi är glada för att du delar vårt engagemang!
David Gisselsson Nord,
vicedekan med ansvar för rekrytering och internationalisering
