Carita Håkansson blev sjuk redan i 40-årsåldern. När hennes mage började växa konstaterade läkarna att hon hade flera cystor i levern som gjorde att den i sin tur kompenserade genom att successivt öka i tillväxt. Slutligen var magen lika stor som om hon hade varit gravid i nionde månaden.
– Buken var fylld med lever och mina andra organ blev undantryckta. När lungorna och hjärtat slutligen trycktes ihop fick jag svårt att andas och livet blev väldigt begränsat.
Inte tillräckligt sjuk
Men Carita Håkansson var ändå inte tillräckligt sjuk för att komma ifråga för en levertransplantation, utan läkarna menade att det här fick hon leva med. Men efter en utlandsresa förändrades allt. Carita Håkansson blev akut dålig och det som vårdcentralen först trodde var turistmage, visade sig i-stället vara dödlig sepsis.
– Tydligen hade det blivit så trångt i magen att mina egna tarmbakterier hade vandrat ut i buken och in i en cysta.
Hon hade precis tillträtt som ny forskargruppschef när hon blev akut sjuk och var tvungen att vara borta i flera månader. Det blev en lång ofrivillig paus.
– I forskarvärlden ska man ju springa fort och vara framgångsrik, men när man är riktig sjuk omvärderar man vad som är viktigt.
Efter två månader på sjukhus återhämtade hon sig och läkarna ville sätta upp henne på väntelistan för transplantation. Men trots att hon hade varit så sjuk var det ändå ett svårt beslut. En fara var att levern kunde ha växt ihop med andra organ och risken fanns att hon inte skulle överleva operationen.
– Många i min omgivning tyckte att det var självklart att jag skulle sätta upp mig på listan, men jag tänkte mycket på mina barn och anhöriga och vad som skulle hända om jag dog. Det tog tid att landa i mitt eget beslut.
Mer allvarligt
Runt julen 2016 började Carita Håkanssons tillstånd bli mer och mer allvarligt och när sjukhuset väl ringde i mars 2017 och sa att det fanns en lever var hon mer än beredd. Transplantationen gick bra och den enda komplikationen var att kirurgerna hade varit tvungna att bygga upp ett artificiellt stöd inne i magen för den nya levern, eftersom den gamla hade lämnat ett stort hålrum.
– Jag fick inte någon information om återhämtningsprocessen och hur mitt vardagsliv skulle kunna bli efter transplantationen. Men eftersom jag själv hade hittat Anna Forsbergs artiklar om tiden efter operationen fick jag en bild om vad jag kunde förvänta mig.
Sex månader efter transplantationen började Carita Håkansson jobba heltid. Nu ett och ett halvt år efter operationen har hon ett bättre liv än någonsin tidigare. Två gånger per dygn ringer hennes mobillarm för att hon inte ska missa att ta de livsnödvändiga avstötningsmedicinerna.
– Något som jag njuter av, även om det är en småsak i sammanhanget, är faktiskt att ha ordentliga kläder och slippa handla mammakläder. Varje dag tänker jag på min donator och vilken gåva jag har fått. Jag känner inte att jag inte har fått tillbaka mitt liv – utan att jag har fått ett helt nytt liv. Nu är det bara wow!
