Hon är en av de eldsjälar på universitetet som gör allt de kan för att hjälpa Ukraina och de som flyr. Sedan kriget började har Yuliya Voytenko Palgan lyckats hjälpa sina föräldrar och en kollega ut från krigets inferno. Hon har varit med om att starta en volontärgrupp och en databas där människor kan anteckna vad de kan hjälpa flyktingar med: allt från leksaker till boende. Hon har anordnat och deltagit i manifestationer mot Rysslands invasion och hon har varit en nagel i ögat på universitetsledningen som hon tycker inte gjorde tillräckligt under krigets första dagar.
– När kriget började så förväntade jag mig snabba reaktioner från universitetet, men det tog fyra, fem dagar innan något hände. Det har blivit bättre och nu är jag imponerad över att det finns webbsidor som är dedikerade åt Ukraina, säger hon.
Givande möte med rektor
Tillsammans med sin far har hon träffat rektor Erik Renström och vicerektor Per Mickwitz.
– Vi pratade om hur universitetet kan stödja och hjälpa och jag och min far sa vad vi tycker.
Erik Renström tyckte också att mötet var värdefullt:
– Det var bra att träffas. Vi informerade om vad vi gör och vi fick idéer att jobba vidare med. Vi behöver fler inspel för vi har inte den fulla bilden av vad vi behöver göra.
Yuliya Voytenko Palgan växte upp i Tjernihiv i norra Ukraina, inte särskilt långt från gränsen till Ryssland och Belarus. Det var också därifrån som hennes föräldrar flydde den 4 mars. Hon guidade dem längs vägen och tog reda på den bästa och säkraste flyktvägen. Hon ordnade övernattningar åt föräldrarna hos sina ukrainska vänner. En vecka efter att de lämnade Tjernihiv anlände föräldrarna med färjan från Swinoujscie till Trelleborg och för första gången sedan kriget började fick Yuliya Voytenko Palgan sova mer än två timmar i sträck.
– Det blev lite mer sömn när de kom. Fram till dess vaknade jag jätteofta och kollade nyheter och meddelanden.
Forskningen kan hjälpa Ukraina
Yuliya Voytenko Palgan berättar att hon jobbar som vanligt trots all tid hon lägger på kampen för Ukraina.
– Det blir långa kvällar och jobb på helgerna, men jag måste jobba för det är viktigt. Just nu håller jag på med en ansökan om forskning på kriser och hur våra städer kommer tillbaka efter kriser. Med min forskning vill jag föreslå olika möjligheter för att bygga och upprätthålla motståndskraftiga, rättvisa och hållbara städer. Jag tänker att det kan vara viktigt när Ukraina ska byggas upp igen.
Du verkar så rationell, när hinner du vara ledsen?
– Jag är inte ledsen, det är fel känsla nu. Självklart är det okej att vara ledsen när vänner dödas och allt man känner från sin barndom förstörs och inte finns längre. Men jag kan inte gråta, jag är rätt så arg och motiverad och fokuserad på det jag kan göra. Det är bara tillsammans som vi kan vinna kriget.
Har du några syskon kvar i Ukraina?
– Jag har inga syskon och min mormor och morfar dog i fjol. Det var tur att de slapp uppleva detta, för de var med under andra världskriget.
