– Att det blev en fällande dom känns som en stor lättnad. Men att det skulle påverka mig så mycket som det har gjort, trodde jag inte. Jag har nog sett mig själv som lite tuffare, men under utredningstiden gick jag ner sex kilo på grund av stressen.
Som forskare hade Magnus tillsammans med flera andra medförfattare samarbetat i ett större forskningsprojekt. Redan under sammanställningen av det initiala manuskriptet uppstod svårigheter att komma överens, men efter omfattande diskussioner skickades ett manuskript slutligen in för bedömning.
Medförfattarna informerades inte
När tidskriften skickade tillbaka texten för omarbetning till den korresponderande författaren, fick varken Magnus eller övriga medförfattare information om detta. De fick inte heller ta del av den slutgiltiga versionen som sändes in till tidskriften. Plötsligt fick Magnus helt enkelt ett brev från tidskriften att publikationen var accepterad. Trots att Magnus kontaktade den korresponderande författaren och bad att få diskutera det som hänt, fick han inget gensvar. Tvärtom vände sig flera kollegor mot honom och Magnus upplevde att de baktalade honom inför andra medarbetare.
– Som forskare får man inte bete sig så, utan måste kunna ta en diskussion när något har gått fel.
Sömnlösa nätter efter anmälan
Genom prefekten på institutionen fick Magnus kontakt med den vetenskapliga ombudsmannen, som bekräftade att det som skett var ett brott mot god publikationssed. Magnus beslöt sig då för att göra en anmälan – dels för brott mot god forskningssed, dels för det förtal som han upplevde som kollegornas hämnd mot honom. Anmälan följdes av många sömnlösa nätter, då Magnus funderade på om han gjort rätt.
– Det tog mycket kraft att vara i konflikt med kollegorna. Men samtidigt anser jag att jag har ett starkt rättspatos och jag ångrar inte att jag anmälde.
Fällande dom
Efter flera månaders utredning blev det en fällande dom för brott mot god forskningssed. Däremot blev det ett frikännande för de hämndaktioner som Magnus upplevt från sina kollegor.
– Beslutet var ändå en lättnad och jag fick bra stöd från både min prefekt och den vetenskapliga ombudsmannen. Visst lämnar det en bitter eftersmak att samarbetet med kollegor som man jobbat med i åratal inte fungerar. Samtidigt bygger vetenskapliga arbeten på att man är noggrann, och det är allas ansvar att se till att det förblir så. Jag vill känna mig stolt över att jag arbetar på universitetet.
Fotnot. Magnus heter egentligen någonting annat
