Orden skrevs av Anna Herrlin, född Björkegren, när hon i en tidskrift såg tillbaka på sin studietid vid Lunds universitet. Hon studerade här i slutet av 1880-talet och när hon skrevs in hade bara ett drygt dussin kvinnor före henne gjort detsamma. I över 200 år hade det akademiska rummet varit en plats dit bara män hade tillträde.
Först år 1870, efter många hätska debatter på högsta politiska ort, ändrades lagen så att flickor tilläts ta studenten och samma år öppnades möjligheten för kvinnor att studera medicin. Tre år senare, 1873, välkomnades kvinnor som studenter inom alla ämnen.
Nästan.
– Man gjorde undantag för två saker, teologi och högre juridiska utbildningar. Ett argument var att eftersom det var omöjligt för kvinnor att få jobb i domstolar eller som präster fanns det ingen anledning att de skulle gå den utbildningen, säger Fredrik Tersmeden, arkivarie som lagom till 150-årsjubileet av lagändringen har kartlagt de första tjugo studentskorna vid Lunds universitet.
1880 skrevs de första studentskorna in
Från det att lagen ändrades 1873 skulle det dröja sju år innan den första kvinnan, Hildegard Björck från Värmland, skrev in sig vid den medicinska fakulteten i Lund. Trots att hon var med och skrev såväl svensk kvinnohistoria som lundensisk universitetshistoria, tycks få känna till henne, konstaterar Fredrik Tersmeden.
– Det finns en gammal myt om att Hedda Andersson, som sedermera blev landets andra kvinnliga läkare, var den första studentskan i Lund. Hon skrivs in hösten 1880, men faktum är att Hildegard Björck kommer redan på våren 1880. Hon har nog glömts bort eftersom hon hoppar av väldigt fort och aldrig blir klar med sin utbildning.
Kom från välbärgade familjer
Gemensamt för de kvinnliga pionjärer som Fredrik Tersmeden har kartlagt är att de alla kom från familjer med hög social och ekonomisk status. Medan många av de manliga studenterna var bondsöner, hade kvinnorna fäder som var bland annat professorer, kyrkoherdar, handlare, lantmätare och fabrikörer.
Med andra ord hade de råd att låta sina döttrar studera. Även om utbildningen i sig var gratis innebar det många omkostnader för boende och uppehälle, vilket långt ifrån alla hade råd med.
Formell artighet
Hur blev då de kvinnor som sökte sig till universitetet mottagna? Här går vittnesmålen till viss del isär. I sina efterforskningar har Fredrik Tersmeden hittat två ställen där Hedda Andersson beskriver sin studietid.
– Den ena gången skriver hon att alla var vänliga och artiga. Den andra gången skriver hon att det märktes hur ovälkommen man var. Det fanns säkert mycket formell artighet, för det var ju en tid då män skulle vara chevalereska. Ofta när en kvinna var den första i sin nation arrangerades det en speciell hyllningsfest till henne och det skrevs dikter och tal. Men samtidigt förväntades damen också gå hem tidigt så att männen kunde börja röka cigarr och dricka punsch.
Ingen kontakt med studentlivet
Samtidens skämttecknare gjorde sig gärna lustiga över studentskorna, som porträtterades som manhaftiga och oattraktiva. Överhuvudtaget var det svårt för kvinnorna att ta del av studentlivet. Att en kvinna gick ut ensam och umgicks med män var otänkbart och det krävdes ett förkläde i form av en äldre släkting för att alls kunna delta. Ovan nämnda Anna Herrlin uttryckte det senare så här:
”Med studentlivet hade vi flickor ingen kontakt och hade ej heller egentligen någon tanke på att ha det. I allmänna meningen ansågs det opassande; av den mildare delen av mänskligheten i varje fall onödigt”.
Även när de sågs i undervisningssammanhang tycks kvinnor och män ha hållit sig på varsin kant:
”På de föreläsningar, som jag bevistade, var jag alltid ensam flicka, tilltalade ingen och blev av ingen tilltalad”.
Också de anställda kunde ha åsikter.
– Det fanns definitivt konservativa lärare som var emot kvinnliga studenter. Det finns en historia från Uppsala, när den första kvinnan som disputerar i juridik där först blir gratulerad av en manlig professor som sedan tillägger att han hoppas att det här också ska bli den sista gången, säger Fredrik Tersmeden.
Många lärare och läkare
Men kvinnorna hade kommit till universitetet för att stanna. Bland de tjugo första kvinnorna vid Lunds universitet var det mer än hälften som tog examen. Senare fick många av dem en karriär som lärare eller läkare (förutom den välkända Hedda Andersson kan även nämnas Sofia Holmgren, som med tiden blev en av landets första sexualupplysare). Yrkesvalen har samhälleliga förklaringar – ända fram till 1920-talet kunde kvinnor inte få jobb inom statlig verksamhet och många valde därför att bli läkare med privat mottagning eller lärare i en privat skola.
Några fick helt andra öden. En kvinna började jobba med korrespondens till utlandet inom det privata näringslivet. En annan blev författare, en tredje översättare. Två dog i ung ålder.
Majoriteten gifte sig aldrig
En av sakerna som Fredrik Tersmeden har undersökt är i vilken utsträckning de tjugo första studentskorna gifte sig. Han konstaterar att nio av dem med tiden ingick äktenskap och att majoriteten alltså förblev ogifta, vilket säger något om deras längtan efter något mer än den konventionella kvinnorollen.
– Att gifta sig var på den här tiden litegrann som att ge upp sin karriär, eftersom normen var att man slutade arbeta efter vigseln. Så att elva av dem aldrig gifter sig är nog i flera fall ett aktivt val för att de ville kunna fortsätta med en oberoende yrkeskarriär.
