– Jag och mina kollegor har under många års tid argumenterat för att vi behöver en beredskap inom finanspolitiken. Det kommer en kris, vi vet inte när, men den kommer och då behöver vi spendera pengar. Då behöver man stabila statsfinanser. Det har vi fått mycket kritik för. Men vi lyckades ändå driva den debatten, och så kom den här krisen och nu säger alla att det är bra att vi hade beredskap i statsfinanserna. Det tog många år att driva in det budskapet och äntligen gick det fram, säger Fredrik N G Andersson.
Hur definierar du en finanskris?
– I vanliga fall tänker man att en finanskris innebär att det finansiella systemet håller på att kollapsa, att bankerna håller på att gå omkull. Det ser vi inte nu. Det kan bero på att centralbankerna har agerat tidigt och sett till att det finns mycket mer pengar på finansmarknaderna. Men det innebär ju också att vi agerar som om vi hade en finanskris. Vi kanske undviker för tillfället en finanskris genom att föra finanskrispolitik, men det är inte hållbart på sikt att agera på det sättet.
– Vi har ett coronadrama nu, i många akter, som kommer pågå under flera år. Den första akten är den omedelbara hälsokrisen där vi stänger ner stora delar av vår ekonomi och får ett kraftigt fall i vår produktion. Den andra akten är återhämtningen där vi tar bort restriktionerna och där vi försöker komma tillbaka till någon slags normalitet.
– Men alla stora kriser gör avtryck på samhället och på oss människor. Det brukar leda till ekonomisk och politisk förändring och det är den tredje akten, den långsiktiga som kommer om några år.
Har vi täckning rent ekonomiskt för de stödåtgärder som Sverige vidtar nu?
– Ja, i och med att vi hade beredskapsmålet i finanspolitiken. Vi börjar med en statsskuld på ungefär 35 procent av BNP. Den blir runt 45 procent med det staten lånar i år. Den är fortfarande mindre än vad den var under Göran Perssons sista tid som statsminister. Skulle vi dubblera vår statsskuld skulle den fortfarande vara mindre än 1995. Men vi måste naturligtvis spendera på ett förnuftigt sätt och tänka på att lånen och räntorna ska betalas i framtiden.
– Vi befinner oss fortfarande i ett läge som inte handlar om att stimulera ekonomin. Första akten i krisen handlar om att försöka få företagen att överleva, att övervintra. Det handlar om att ge pengar så att de kan övervintra och därmed kan vi komma in i akt två och kicka igång ekonomin igen.
– Innan akt två kan börja måste alla restriktioner bort så att folk kan börja konsumera igen och därmed bidra till återhämtningen.
Vad säger du om att börsen går upp?
– Det är inte så konstigt. Om Riksbanken pumpar ut miljarder i systemet, vart ska pengarna gå? Systemet är dopat, det har varit dopat sen finanskrisen, nu dopar man det bara lite mer. Aktiepriserna hålls uppe av centralbankskrediterna. Sen tror jag det finns en förväntan om att det här ska gå över ganska fort. Men jag tror att den förväntan är fel. Det finns inga historiska paralleller som säger att det kommer bli så.
Är det önskvärt att rädda alla företag?
– Nej, absolut inte. Det finns företag som skulle gått i konkurs i alla fall. Vi ska rädda de ’bra’ och livskraftiga företagen. I räddningspaketen har man försökt skilja bra från dåliga i det att du bara kan bara få stöd från staten om du är ett företag som faktiskt gjort vinst, du får inte vara konkursmässig från början. Men det är givetvis svårt att avgöra ändå.
– Vi gjorde ingen ekonomisk omställning efter finanskrisen 2008-2009, i stället har 2010-talet handlat om att bevara det vi har. Det har gjort att vi har fått ett antal så kallade 'zombieföretag' som egentligen skulle gå i konkurs med normala räntor, men som hankar sig fram tack vare de låga räntorna. Det hade inte varit helt fel om de rensas bort. Det kan ge lite högre arbetslöshet, men då kan de människorna som jobbar där gå vidare till de friska företagen.
Vad ser du på sikt? I nästa akt?
– Akt två handlar om att se hur stora ekonomiska förluster har vi tagit. Det finns ett uppdämt konsumtionsbehov hos människor, att resa och gå på restaurang. Men då är frågan, kommer vi nå samma nivå som tidigare? Eller behöver vi stimulera marknaden? Kanske sänka skatten för hushållen eller höja bidragen. Länder som USA, Frankrike och Italien har inte utrymme till den här kickstarten, de är redan högt skuldsatta och bränner så ofantligt mycket pengar redan nu.
Är ekonomiska kriser inbyggda i vårt samhällssystem?
– Den här krisen är annorlunda än andra, eftersom den är inte skapad av ekonomin, utan av viruset. Karl Marx sa att marknadsekonomin alltid går från kris till kris och det är sant, även om det kanske inte blev det slutresultat som han hade tänkt sig. Så ja, kriser är inbyggda. Och det beror på en enda faktor. Människan. Vi agerar under osäkerhet och vi gör fel. Om viktiga människor gör fel så blir det ju en kris av det. Kriser kommer vi alltid ha och därför bör vi ha en beredskap för att hantera dem.
Vad lärde vi oss av 90-talskrisen?
– En del har vi glömt, men den viktigaste lärdomen är att den som är satt i skuld är inte fri. Du kan inte skapa ekonomisk välfärd baserad på lån. Du måste skapa ekonomisk välfärd byggd på innovation och företagande. Politikens roll kan inte vara att rädda oss från allt ont i världen, för det kan den inte. Politiken ska skapa goda förutsättningar för att samhället ska fungera och kunna agera i kriser.
– Det finns forskning som pekar på att om du växer upp i en kris så formas du av den och blir till exempel mindre benägen att ta risker. Vi har skrivit om att från början av 90-talet fram tills i dag har antingen statsministern eller finansministern varit präglade av 90-talskrisen. De vill inte tillbaka dit. Vad händer när nästa generation kommer som inte har erfarenhet av krisen? Glömmer vi beredskapen då? Kanske kan den här krisen återskapa den lärdomen: att beredskapen är viktig.
En längre version av den här artikeln finns på Ekonomihögskolans webbplats
