– Genomför t.ex. Al-Qaida ett terrordåd måste muslimer i Sverige ta avstånd från det trots att de inte har med det att göra, lika lite som att vi kristna har ansvar för Breiviks illdåd. Det händer inte på samma sätt med någon annan religion.
Islam är den andra största religionen i Sverige idag, med olika slags församlingar etablerade över hela landet. Man tror att det finns runt 450.000 svenska muslimer.
– Det finns så lite kunskap, men så mycket fördomar. I Sverige är muslimer en mycket heterogen grupp, vi har flera av de större inriktningarna i landet, men i riksdagen skiljer man inte ens på de två största grupperna, sunniter och shia.
Forskare och journalister har med hjälp av riggade ansökningar visat att personer med muslimska efternamn diskrimineras när de söker jobb och bostäder. I Jonas Otterbecks studie ”Samtidsislam: Unga muslimer i Malmö och Köpenhamn” berättar ungdomar om upprepade trakasserier. Detta även när de inte bär sjal eller andra kännetecken på att de är muslimer. För kvinnor med sjal/hijab i Malmö har det gått så långt att många av dem drar sig för att åka in till centrum av rädsla för påhopp.
Ändå är ordet islamofobi relativt nytt, 1997 är första gången det dyker i Sverige. Johan Cato har i sin avhandling ”När islam blev svenskt: Föreställningar om islam och muslimer i svensk offentlig politik 1975–2010” undersökt hur muslimer och islam beskrivs av riksdagsmän och tjänstemän i riksdagen mellan 1975 och 2010, alltså före Sverigedemokraternas intåg. Och tonen hårdnar med tiden – både i och utanför riksdagshuset. Muslimsk invandring börjar omtalas som ett möjligt hot strax före 90-talet i riksdagen.
– Fram tills då hade riksdagen diskuterat praktiska frågor som skolundervisning och religiös slakt, nu svänger det. Under 90-talet handlar det mycket om muslimska friskolor och senare om värderingsfrågor, islamism, moderata muslimer och islamofobi.
Utgångspunkten i riksdagen är hela tiden att muslimer är en homogen grupp, och mycket annorlunda oss andra. I riksdagen efterlystes ett tag en blågul ”god” islam – i motsats till ”ond” islam som skulle vara våldsam, ojämställd och radikal islam.
– Det finns en bild i riksdagen av att muslimer skulle vara det rakt motsatta till västerlänningar. Politikerna skapar sin bild av en idealislam – måttfull, jämställd, sekulär. Muslimer ska gå en ljummen medelväg, antingen är man perfekt blågul muslim eller så är man patriarkal, våldsam och stöttar terror. Det borde finnas fler bilder, fler nyanser.
Johan Cato menar att när man talar om islam och muslimer så hänvisas allt till religionen. Det tas ingen hänsyn till vilken del av världen man har sina rötter i, vilket arbete man har, var man bor, om man är högutbildad eller hemmafru. Alla muslimer buntas ihop trots att de har olika trosuppfattningar och olika sätt att praktisera sin tro. Eller inte praktisera den alls.
En rad enkäter i Sverige visar att kvinnor, stadsbor, högutbildade och yngre personer är mer positivt inställda till muslimer och islam än motsatsen. Högre betyg och mer kontakt med muslimer hänger också samman med en mer positiv hållning. Låg utbildning och högerpopulistiska åsikter hänger samman med mer islamfientliga attityder. I Europa har gränserna för vad man kan säga om islam i politiken flyttats fram.
– Det kan vara grova saker som man aldrig skulle kunna säga om en annan grupp. Jag vill att de som kommer och lyssnar på mig ska gå därifrån och fundera på hur olika muslimer är. Det handlar inte om islam, utan islamer!
Jenny Loftrup
Föreläsningsserien Fearing the Other
Föreläsningsserien ”Fearing the Other” är öppen för alla och ordnas av masterprogrammet Religious Roots of Europe på Centrum för teologi och religionsvetenskap. Jesper Svartvik höll första föreläsningen ”Judephobia: Is Anti-Judaism at the Heart of Western Culture?”. Kommande föreläsningar är: 15 oktober, Rupert Shortt, ”Christianophobia: How the Global Oppression of Christians is Being Ignored”, och 20 november, Johan Cato, ”Islamophobia: The Swedish Political Construction of a Contested Concept”.
