ADHD anses vara den vanligaste neuropsykiatriska störningen i världen. Under senare år har fler och fler barn fått diagnosen ADHD, vilket bland annat kan förklaras av ökade kunskaper, förändrade diagnoskriterier och minskad stigmatisering.
– Barn med ADHD är en väldigt heterogen grupp och det kan få stora konsekvenser att inte få rätt stödinsatser. Ofta behövs en fastställd diagnos för att säkerställa att patienten får rätt behandling och hjälp – inte minst i skolan, säger Peik Gustafsson, överläkare i barn- och ungdomspsykiatri vid Psykiatri Skåne, docent vid Lunds universitet och initiativtagare till studien.
För närvarande diagnostiseras ADHD främst genom intervjuer och observationer, vilket kan bidra till en osäkerhet i den kliniska bedömningen. Även om vissa neuropsykologiska tester ibland används, är de inte tillräckligt exakta. Därför skiljer sig diagnostiken av ADHD mycket åt i olika länder inklusive Sverige, beroende på vem som gör bedömningen. Det behövs alltså bättre diagnostiska verktyg:
– Tidigare forskning visar att ADHD kan kopplas till strukturella förändringar i lillhjärnan, där vissa områden är mindre vid ADHD. Eftersom lillhjärnan spelar en viktig roll för motorisk förmåga och tajming, ville vi använda ett test som hänger ihop med denna funktion, säger Anders Rasmussen, docent i neurofysiologi och den forskare vid Lunds universitet som lett studien.
Forskarna använde sig av finger-tapping, ett test som mäter en persons förmåga att utföra snabba och regelbundna rörelser med en eller flera fingrar. Vanligtvis används metoden för att bedöma motorisk kontroll, koordination och tidsmässig precision.
– Testet, som utvecklats av Guy Madison vid Umeå universitet, går till så att barnet trycker på en sensor som till exempel ett tangentbord, i takt till ett återkommande ljud. När ljudet slutar, ska barnet fortsätta trycka med fingrarna precis som tidigare och i samma takt, förklarar Anders Rasmussen.
Resultatet var överraskande tydligt. Det skiljer sig kraftigt åt mellan ADHD-gruppen och kontrollgruppen, där den förra får svårt att fortsätta hålla takten på egen hand. Forskarna kunde också se skillnader mellan olika subgrupper inom ADHD – där barn utan motoriska svårigheter hade lite lättare att bibehålla en jämn rytm jämfört med barn med motoriska svårigheter, DAMP, som hade störst svårigheter. Studien visar att finger-tapping kan användas som en billig, objektiv och opartisk biomarkör för att komplettera nuvarande diagnostiska metoder.
– Vår studie är ganska liten och nu är vår ambition att fortsätta studier i större barngrupper och även inkludera barn med autism, eftersom de också uppvisar stora förändringar i lillhjärnan, avslutar Peik Gustafsson.
