Kritiken mot Sveriges regioner var förödande under hösten 2020. Äldre som bodde på särskilda boenden fick inte vård och behandling utifrån den enskildes behov vid misstänkt eller konstaterad covid-19. Det konstaterade inspektionen för vård och omsorg (IVO) i sin första del av granskningen av boenden för äldre och vården av äldre personer som fick Covid-19.
– Jag tror att vi kommer se tillbaka på detta som en av vår tids största vårdskandaler. Hur man under en del av pandemin fokuserade så mycket på sjukhusvården och det gällde också skyddsutrustningen som inte räckte till för äldreboendena, säger Håkan Jönson, professor i socialt arbete.
I dagarna kommer han ut med en antologi om ålderism. Begreppet handlar i korthet om stereotypa föreställningar eller diskriminering som utgår från en människas ålder.
– Behandlingen av äldre under pandemin är ett exempel på ålderism i bemärkelsen att myndigheterna nedprioriterat deras hälsa och liv. När man granskar detta kommer man kunna se att myndigheterna agerat kraftlöst, säger han.
– Varför kom man inte igång med systematiska och täta tester av personal tidigare? Sker det ens nu?
Ge ett exempel på hur ålderism går att koppla till pandemihanteringen.
– Ett talande exempel är ett uttalande från våren 2020. En representant för Socialstyrelsen menade att dödstalen från Covid-19 inte skiljer sig mycket från vad vi har under en vanlig influensasäsong. Men då måste man fråga sig: Vad är det som säger att många äldre ska behöva dö under en vanlig influensasäsong? Det är lätt att vi betraktar dem som ”ja, ja någon månad hit och dit, det spelar väl ingen roll.” Men det kan ha varit personer som hade levt i fem till tio år till om de inte hade drabbats av influensan, säger Håkan Jönson som hade en pappa med multipel skleros (MS).
– Han fick influensa och var nära att stryka med år 2000. Men han fick behandling, klarade sig och levde till 2014, säger Håkan Jönson.
Håkan Jönson har sedan pandemin började följt coronavirusets skoningslösa framfart på våra äldreboenden. Han är enig med Coronakommissionens huvudbudskap om att dödstalen på äldreboendena tydligt avspeglar den allmänna smittspridningen i landet. Men det finns även andra orsaker till att äldreboendena blev så drabbade.
– Vi har stora enheter, dåliga arbetsvillkor och underbemanning som leder till stor personalomsättning, samt bristfälliga rutiner för hur man rör sig mellan avdelningarna. Så när smittan väl kommit in på ett boende, drabbas och dör många, säger han.
– Varför utgick man envist under så lång tid från att endast de som hade tydliga symtom smittade? Varför denna oförsiktighet med andras liv?
Lagen behandlar 65-plussare annorlunda
En annan orsak till att äldre drabbats hårt av pandemin kan härledas till en bestämmelse i svensk lag som säger att personer med en omfattande funktionsnedsättning inte kan beviljas personlig assistans efter att de fyllt 65 år. Om den gränsen istället hade satts till 80 år så hade flera av de som drabbades på äldreboendena varit hemma med personlig assistans, menar Håkan Jönson.
– Sannolikt hade ett antal liv räddats för att man inte hade smittat varandra på det sätt som hänt på äldreboendena.
Varför har lagstiftaren dragit en gräns vid 65 år?
– Det är för att äldreomsorgen under många år har varit en kostnadsfråga och inte en fråga om att förverkliga äldres sociala rättigheter och möjligheter att leva som andra.
Lagstiftningen syftar till att man ska kunna leva som alla andra i samhället om man har en omfattande funktionsnedsättning och är under 65 år. Men så fort man fyller 65 år gäller en annan jämförelse.
– Du ska inte kunna leva som alla pigga 60–70 åringar – istället syftar lagstiftningen till att du ska leva som de med äldreomsorg. Det är två olika sätt att tänka, säger Håkan Jönson.
Morfin istället för sjukvård
Under pandemin har besöksförbud på särskilda äldreboenden för äldre införts både lokalt och nationellt för att minska smittspridningen. Det har lett till att läkare har gjort bedömningar på telefon och att anhöriga har uteslutits från olika typer av medicinska beslut. Håkan Jönson är kritisk till detta.
– Det som hänt under pandemin är att anhöriga stängts ute för att skydda de gamla. Men utestängningen av de anhöriga har också varit en utestängning av den viktigaste kontrollanten av äldreomsorgen. Det har sin tur lett till att flera fått palliativ vård och morfin istället för sjukvård, säger Håkan Jönson.
Den bilden bekräftas av IVO. Vård i livets slutskede har inte heller skett i enlighet med gällande regelverk under pandemin. Endast runt fem procent av de äldre som var sjuka fick träffa en läkare. För ungefär hälften av de äldre, så pratade en läkare i telefon med någon i personalen eller i familjen. 20 procent av de äldre sjuka fick aldrig kontakt med en läkare. Många gamla fick inte heller någon vård för sjukdomen. De fick smärtstillande mediciner, som morfin istället.
Kan vi dra några lärdomar av pandemin?
– Ja. I många år har man brottats med frågan om äldreboendena är en social eller en medicinsk verksamhet? Idag har vi gått ifrån det medicinska och det har blivit mycket mer av en social verksamhet. Här menar jag att vi måste öka den medicinska samordningen och kompetensen på äldreboendena, säger Håkan Jönson.
– Men det får inte leda till att vi får långvården tillbaka eller att vi börjar betrakta äldreboendena som sjukhus. Människor dör på äldreboenden men de flyttar inte dit för att dö utan för att leva. De ska kunna leva och ha ett bra liv med de medicinska resurser som behövs för att man inte ska få den här typen av smittspridning.
