Fysiker, onkologer och biomedicinska analytiker jobbar i lag. Allt från det rena handhavandet av den radioaktiva substansen till bildtagningar och efterföljande korrektioner för olika effekter som påverkar slutresultatet, säger enhetschef och professor Michael Ljungberg när han berättar om dosimetriprogrammet Lundadose.
Under 15 års tid har han tillsammans med docent Katarina Sjögreen-Gleisner lett forskargruppens arbete med att, utifrån bilder från en gammakamera, utveckla Lunda-dose. Dosimetriprogrammet beräknar koncentrationen av radioaktivt läkemedel i olika vävnader. Det beräknar också stråldosen till olika vävnader och organ som ges under cancerbehandlingen. På sikt ska Lundadose leda till skräddarsydd behandling till den individuella patienten.
– Lundadose används just nu i en klinisk studie för behandling av neuro-endokrina tumörer på bortåt 100 patienter i ett nära samarbete mellan Skånes universitetssjukhus och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, berättar Michael Ljungberg.
De program och metoder som under decennier utvecklats vid Avdelningen för medicinsk strålningsfysik (MSF) har fått stort genomslag i världen. Kunskap som Lundagruppen byggt upp har resulterat i flera ”guidelines”, som används för att informera om bästa sättet att arbeta med dosimetri inom vissa typer av strålterapi.
MSF är knuten till både Naturvetenskapliga och Medicinska fakulteten, men är för många på universitetet kanske en anonym avdelning. Bland experter och organisationer på andra håll i världen väger avdelningens forskningsresultat emellertid tungt. De 13 seniora forskarna och 17 doktoranderna på MSF i Kampradhuset är fysiker och arbetar framför allt med medicinska tillämpningar. Cancerbehandling med strålning är ett av avdelningens stora forskningsområden.
För att veta vart det radioaktiva läkemedlet tar vägen och hur stor stråldos olika organ, vävnader och tumörer tar emot, kan man mäta hur den radioaktiva substansen fördelar sig i kroppen över tid. Det görs med en så kallad gammakamera kombinerad med en datortomograf som ger anatomisk information. Men gammakameran har begränsningar i både känslighet och upplösning. Bilderna måste efterbehandlas och korrigeras för olika effekter som annars ger upphov till felaktiga resultat.
– Det vi har gjort genom åren är att utveckla ett simuleringsprogram, SIMIND, för den här sortens kameror och bildsystem, berättar Michael Ljungberg, samtidigt som han visar gammakameran.
Simuleringsprogrammet gör det möjligt att analysera varje del i processen från sönderfall till bild. På så vis ger programmet ett underlag för hur riktiga patientmätningar ska korrigeras.
Michael Ljungberg berättar att starten för utvecklingen av hans simuleringsprogram var en uppgift han fick som doktorand i samband med en forskarutbildningskurs 1983.
– Man ser ibland dessa kurser som något som man bara måste göra. Men de kan faktiskt bli en bas i karriären. Det här simuleringsprogrammet har varit mitt skötebarn i snart 34 år. Idogt arbete under lång tid gör att saker blir bra, säger han.
Text: Jan Olsson
Foto: Kennet Ruona
