Modern arkeologi avslöjar Uppåkras hemligheter

Av sanna [dot] trygg [at] kommunikation [dot] lu [dot] se (Sanna Trygg) - publicerad 17 oktober 2022

De nya utgrävningarna i Uppåkra går i bräschen för tekniker inom arkeologin. Nu används inte bara glasskärvor och benknotor - idag är det jorden som är i fokus. Och kanske får vi svaret på om den justinianska pesten, alltså föregångaren till digerdöden, fanns i Uppåkra. Något som hittills varit okänt.

På en höjd strax utanför Lund står Torbjörn Ahlström, professor i historisk osteologi vid Lunds universitet, och blickar ut över det bördiga landskapet. Han befinner sig i Uppåkra, den plats som var Nordens största maktcentra i över 1000 år, mellan 100-talet före vår tideräkning och fram till 900-talet.

Uppåkra räknas som Nordens största järnåldersbosättning och är av de fyndrikaste i norra Europa. Hittills har bara bråkdel av området hittills har grävts ut och utgrävningarna av Uppåkra har skett periodvis.

– Men hösten 2022 är speciell. Det är nu det 30 meter långa maktcentrat hallen kommer grävas ut, själva epicentrum för dåtidens maktutövande, säger Torbjörn Ahlström.

Ny teknik som stöd

Till stöd för utgrävningarna finns utöver "vanliga" arkeologer en arkeolog med stratigrafiansvar (dokumenterar jord och sten), en animalosteolog (analyserar djurben), paleobotaniker (växtforskare), och inte minst – en verktygslåda med nya tekniska metoder.

– Vi befinner oss just nu i den tredje naturvetenskapliga revolutionen inom arkeologin vilket ger helt nya möjligheter, säger Torbjörn Ahlström.

Enkelt uttryckt kombinerar teamet flera olika tekniker för att skapa en så bred bild som möjligt av livet i Nordens stora maktcentrum. De tre huvudsakliga teknikerna inom modern arkeologi kan beskrivas som användandet av Big Data, kvantitativ datamodellering samt bio- och geokemiska analyser.

– Vi använder exempelvis DNA-sekvensering i kombination med isotopanalyser av strontium, syre, kol och kväve. Något som faktiskt har revolutionerat arkeologin. Genom den tekniken kan vi få svar på frågor gällande släktskap, mobilitet, vanor och hälsa hos svunna kulturer, säger Sandra Fritz, projektassistent vid Historisk osteologi, Lunds universitet.

Genom att sekvensera forntida DNA kan delarna identifieras och matchas med globala databaser.

– Vad vi gör nu är alltså att ta jord-DNA ur kulturjorden. Det är helt nytt. Vi tar ett jordprov och tvättar rent det på dna. Då har vi förberett oss på så sätt att vi kokar ihop en soppa med diverse olika organismers DNA. På så vis ser vi vad vi får träff på, säger Torbjörn Ahlström.

Rent konkret används ett provrör som skjuts in i jorden. Det skickas därefter till ett laboratorium där DNA analyseras. Det är alltså en skillnad från traditionell DNA-analys där man utgår från benrester och inte från jord.

– Tillsammans med andra naturvetenskapliga metoder som mikromorfologi, arkeogenetik, isotoper och röntgen finns goda förutsättningar för att få en detaljerad bild av förhistorien, säger Sandra Fritz.

– Rent personligen hoppas jag kunna få svar på om den justinianska pesten fanns här. Alltså föregångaren till digerdöden som härjade här i olika omgångar mellan 1300-1700-talet. Vi vet att den finns på 500-talet i Tyskland och England men har ännu inte identifierats i Skandinavien, säger Torbjörn Ahlström.

– Vi får för första gången detaljstudera jorden och dess DNA, virus, bakterier och pollen. Ämnen som tidigare varit mycket svåra att hitta och som kan belysa viktiga skeenden i historien. Det är inte omöjligt att vi står inför nya stora avslöjanden om dåtidens pandemier, folkvandringar och 500-talets stora vulkanutbrott.

1:a revolutionen inträffade 1850 då Oscar Montelius gick i bräschen för att systematisera människans historia, hennes föremål och hennes evolutionära utveckling. Typologiska och kronologiska system inrättades som kom att ersätta de tidigare bibliskt förankrade föreställningarna. Arkeologin närmar sig vetenskaper som geologi och biologi.

2:a revolutionen skedde kring 1950, då nya kunskaper inom kärnfysik möjliggjorde kol-14-datering av organiskt material. Denna dateringsmetod kunde både bekräfta och avfärda tidigare idéer och bidrog med definitiva svar gällande ålder och kronologi. Fler metoder utvecklades under denna period; dendrokronologi, boplatsmodellering och kemisk spåranalys. Dessa metoder hjälpte arkeologin inte bara med nya dateringsmöjligheter, utan bidrog även med fördjupade kunskaper inom platsanvändning, vegetations- och klimatvariationer och mobilitet.

3:e tredje revolutionen pågår just nu och tar fasta på landvinningar inom genetiken där små fragment av dna kan utvinnas ur arkeologiskt material (som t.ex. ben, tänder, kulturjord) och dessa små fragment kan sättas samman med hjälp av datorer till hela genuppsättningar för människor, djur, växter. Detta medger studier av släktskap inom gravfält, men också identifieringen av sjukdomsalstrande bakterier och virus. Studiet av proteiner medger könsbedömning av t.ex. människor, då det emaljbildandet proteinet amelogenin har olika längd på X repsektive Y kromosomen. Framsteg inom tomografi (skiktbilder) låter arkeologer undersöka innehållet i fynd utan att egentligen gräva ut det, behjälpta av röntgen, synkrotronljus eller spallation. Allt finskaligare analyser av kol och kväve isotoper medger en hög upplösning i studiet av förhistorisk diet där skiften, som t.ex. avvänjning, sätter spår i tänderna. På samma sätt kan vi studera mobilitet hos människor, om den plats där de begravdes är synonym med den plats där de växte upp. Detta genom studiet av strontiumisotoper i emaljen. Digitala metoder skapar förutsättningar för en detaljrik dokumentation av en utgrävning i 3D. Slutligen, all den data som numera samlas in inom fältet, kol-14-dateringar och dna, samlas i stora databaser som ligger till grund för storskaliga statistiska analyser i tid och rum, inte sällan kopplat till klimatutvecklingen.

87/86Sr (Strontiumisotopanalys) och 18/160 (Syreisotopanalys): Strontium- och syreisotoper ackumuleras i berggrund och regnvatten som sedan överförs till de växter som odlas och till närliggande vattendrag. Isotopsignaturen skiljer sig dock mellan områden vilket gör att den blir specifik för området. Människor och djur som vuxit upp i området anammar denna signatur genom den mat och dryck som intagits.
15N (Kväveisotopanalys) och 13/12C (Stabil kolisotopanalys): Kväve- och kolisotoper indikerar vilket typ av diet som ätits och om födan utgjorts av landlevande eller marina födoämnen.
aDNA- DNA har, likt det mest organiskt material, genomgått evolutionära processer. Genom att sekvensera forntida DNA kan delar av genom identifieras och matchas med globala databaser. Detta är användbart för att leta efter släktskap, mobilitet och artbestämning av djur men även för att identifiera bakterier, som tex pest eller tuberkulos.
Mikromorfologi Genom att extrahera vertikala jordprover från lagerföljden kan man se enstaka aktiviteter över tid, detta genom mycket detaljerade geologiska studier. Det ger en bild över en byggnads dynamik över tid.
Georadar kan användas för att se händelser i form av skillnader i sammansättning och densitet. En sådan undersökning kan göra det enklare att identifiera mönster i konstruktioner eller nedgrävningar och på så sätt guida arkeologer till platser av antikvariskt intresse.

Uppåkra hittades av en slump

Att Uppåkra hittades var mer eller mindre en slump. 1934 skulle grunden till en svinstia i byn Uppåkra grävas ut. Men när spadarna sattes i marken var det inte bara jord som kom upp till ytan.

– Vi har redan hittat 28 000 artefakter, keramik, brända ben och kol, en massiv fornlämning helt enkelt, säger Torbjörn Ahlström.

Hela Uppåkraområdet är stort, hela 50 hektar. Arbetet med att gräva ut är både mödosamt och tidskrävande. Hittills har forskare identifierat ett ölbryggeri i området men också smycken och metallbägare liksom en glasskål, troligen är tillverkad vid Svarta havet.

– Hur var relationen med Romarriket på kontinenten? Stred Uppåkras invånare där som hjälptrupper? säger Torbjörn Ahlström.

Han pekar ut över nejden och går längs med hallens angivna plats. Fyra träpålar är nedstuckna i marken för att markera en annan central plats, det så kallade kulthuset.

– Här pågick den religiösa delen av livet, tätt kopplat till maktens boning alltså. Intressant att veta är kanske att de här två är de enda byggnander som byggts upp på samma plats om och om igen, säger Torbjörn Ahlström.

Torbjörn Ahlström beskriver att hallen funnits i minst sju olika utföranden och varianter och drar slutsatsen att det var viktigt för människor att hallen och kulthuset stod på exakt samma plats.

– Vi hoppas att hitta en hel del fynd som kan säga något om den här tidens maktutövning. Enkelt uttryckt blir historien om vad som egentligen hänt i hallen i Uppåkra en termometer över vad som hänt under en stor del av järnåldern, säger Torbjörn Ahlström.